Den världsberömda tv- och filmskaparen Lena Dunham har nu släppt sin första bok. Precis som huvudkaraktären och alter egot Hannah Horvath i Girls skriver hon självbiografiska essäer, vilka har samlats under fem rubriker i Not that kind of girl. I sektionerna kärlek och sex, kropp, vänskap, arbete och slutligen helhet beskriver Dunham stora som små händelser ur sitt liv. Men med boken avser Lena Dunham göra mer än att berätta sin livshistoria. Redan underrubriken som lyder ”En ung kvinna berättar vad hon har lärt sig” antyder hur Dunham gör anspråk på att lära ut feministiska do’s and dont’s till generationen Unga Kvinnor.

Stilistiskt medvetet

Det är Dunhams säkra sätt att beskriva sina beteenden och vardagliga händelser med outtröttlig humor och lagom mängd självdistans som gör boken läsvärd. Flytet i språket och hela hennes ”quirky” (det vill säga lite lätt bisarra och okonventionella) karaktär, utskakad och framskriven som via en vacker resa genom den moderna sakprosan. Att skriva en roman i en samling essäer, att beskriva ett större fenomen eller framföra ett budskap genom enstaka situationer, att inte följa en direkt röd tråd, är stilistiskt medvetet och utmärkande för samtida litteratur.

Bokens styrka ligger i dess nonchalans och självkärlek, i detaljerna som ibland kan tyckas banala, men inte desto mindre ger en mer trovärdig känsla för karaktärerna. En personlig favorit är beskrivningen av en kille hon dejtar, med informationen att han hade tatuerat in ”Mom” i typsnittet Comic Sans. De små enskildheterna kan tyckas irrelevanta, men de ger en stämning och en personlighet till boken i sin helhet.

I essäerna berättar Dunham om såväl småsaker som hur många pizzaslices hon konsumerar innan läggdags, som om större trauman. Hon skriver om hur svårt det är att försöka minnas och beskriva ett sexuellt övergrepp för sitt faktiska vara, något hon sedan lyckas väl med. Beskrivningen av gråzonen mellan sex och övergrepp och hur en person som utsatts för något mot sin vilja kan reagera för att mildra smärtan, såväl när det händer som efter att det har hänt, är starkt berörande. I kontrast är Dunhams berättelse om sina sömnsvårigheter som barn (för vilka hon träffade en barnpsykolog) mindre intressanta och väcker snarare en lätt irritation. Självfallet ägnas inte alltid de små detaljerna lika stort utrymme som de stora, men genomgående är det som läsare svårt att inte reagera på hur Dunham verkar lika fascinerad av alla sina erfarenheter. Att läsa boken blir som att vara spegel åt en person som aldrig skulle ifrågasätta vad hon ser framför sig eller tvivla på sin plats i rampljuset.

Ser sig själv som allmängiltig mittpunkt

Det är uppfriskande med historier som berättas som att berättandet är en självklarhet och som att alla skulle vara givet intresserade av berättarens, i detta fall Dunhams liv, innan hon ens fyllt trettio. Vissa av essäerna skulle kunna fylla skorna för något slags vägledningsmaterial för unga kvinnor (vilket boken tycks göra anspråk på att vara), som vikten av att känna sig bekväm i sin kropp och med sin sexualitet, eller beskrivningar av ångestsymptom och känslan av att befinna sig utanför sin egen kropp. Men att göra anspråk på att ens egna lärdomar kan vara av betydelse för unga kvinnor och att unga kvinnor därmed skulle utgöras av något slags homogen grupp skaver under läsningen.

Det är intressant att läsa om Dunhams relation till sitt skrivande och om hur hennes kreativa process tog form i en karriär. Kritiker har kallat henne ’sin generations röst’ och detta framför allt tack vare det tydligt feministiska i hennes verk. Men för mig är det svårt att inte se Dunhams framgångar mot bakgrund av, eller som konsekvens av, hennes mycket privilegierade bakgrund. Feminismen har hon fått sedan barnsben med konstnärsmamman som tog med henne på feministiska möten. Uppväxten på Soho har varit så trygg och välbärgad som en annan bara kan föreställa sig. Sin första tv-serie, som finns på internet, kom hon på tillsammans med några vänner när de hade ett slappt jobb i en barnklädaffär med kändiskunder.

Talangen har hon sannerligen, skrivandet behärskar hon absolut. För min egen del har dock läsningen av Dunhams biografi inte bidragit med något mer än stundom avundsjuka och stundom skratt. Jag hade föredragit ett större fokus på hur hennes privilegierade bakgrund har påverkat henne och kanske underlättat hennes karriär hade varit mer intressant att grotta ned sig i, än att få veta om hennes tidigare pojkvänners religion och kroppsbyggnad.