Jag läser Vian Tahirs krönika, späckad med goda råd inför helgerna, och blir oerhört matt. Man får inte säga ”god jul” men man får heller inte låta bli att säga ”god jul”. Båda är förtryckande på olika sätt. Man får inte säga ”god helg” heller, eftersom helgen kanske kan bli dålig och man ska inte säga ”gott nytt år”, trots att det står i almanackan att 2015 är här alldeles snart. Nej, för någon kanske har släktingar någonstans där man firar nyår vid en annan tidpunkt. Eller någon kanske har ett riktigt vidrigt år framför sig och då är det ju nästan som ett hån att säga ”gott nytt”.
Tahirs krönika har sina poänger, men kom igen. Är det verkligen sådana här pseudofrågor vi ska lägga krutet på? Vissa ord är kränkande, men "god jul" är ingen kränkning. Inte än så länge i alla fall.
Vad är det som håller på att hända med den feministiska och antirasistiska queer-rörelsen i Sverige? Ska vi slå på varandra istället för på dem som förtjänar det? Ska vi ägna oss åt att noja över vem vi råkat säga "god jul" till, när vi har fullt upp med att kämpa mot mordbrännare?
Språket är ett av våra viktigaste redskap och det är betydelsefullt hur vi använder orden. Men kan vi verkligen förändra samhället med hjälp av ett totalitärt språkbruk? Jag tror inte det.
Jag gillar ”hen” och jag gillar ”god helg” istället för ”god jul”. Men jag anser inte att den som använder dessa begrepp är en bättre människa än den som fortsätter köra med de gamla. Andra saker är viktigare tycker jag. Konkret solidaritetsarbete. Mod att bryta mot normer när de skapar uppenbart och konkret förtryck. Vänlighet och generositet mot närstående och främlingar.
Det senaste året påminner många av mina meningsfränders beteende allt mer om den radikala vänstern på 70-talet, den som ville exkludera alla som inte var tillräckligt radikala på ytan. Det märkliga är att de som var mest högljudda och programmatiska då, har idag helt bytt fot politiskt.
Att använda ”rätt” ord eller att tycka ”rätt” sak är inget för mig eller för någon annan som vill tänka själv. Jag hatar allt vad rättning i ledet heter. Gillar inte regler och underkastelse.
Jag gillar solidaritet och jämlikhet. Vad krävs för att inkluderas i vår antirasistiska, feministiska queera solidaritetsrörelse i dag?
Om det är mer betydelsefullt hur jag säger saker än vad jag menar, om det är viktigare att jag lyder än att jag kämpar för det jag tror på, om jag förväntas reta mig på dem som hälsar ”god jul” istället för att arbeta konkret mot hat och för jämlikhet, då skippar jag rörelsen.
Tack men nej tack.
