Fyra musikälskande unga män med popdrömmar. Vi har hört historian förut, men i Peter Birros nya serie Viva Hate skildras återigen ett grabbgängs kamp för ett musikaliskt genombrott. Vi tas med till 90-talets Göteborg där indiepopen dunkar varm och där Morrissey pryder massvis av tonårsväggar. Peter Birros nostalgiska blick återger denna epok med en detaljrikedom som vittnar om Birros egna erfarenheter av dimmiga nätter på stadens indieklubbar.
Hyllningen till musiken är påtaglig och som tittare blir du påmind om hur en låt kan fungera som balsam för en uppgiven själ. Hur musiken kan förvandla ett regngrått Göteborg till färg. Viva Hate gör dock musiken till en arena där männen dominerar. Kvinnokaraktärerna hamnar i skymundan för manskaraktärernas skapande och ambitioner. Denna förlegade skildring av kön ger ett dammigt skimmer över serien och det är beklagligt att Peter Birro inte tar tillfället i akt att vara mer nytänkande.
I det inledande avsnittet möts vi av en klassik scen där en kvinna i nöd räddas av den modiga och godhjärtade mannen. Vi blir introducerade till Fanny, en ung tjej som står på Älvsborgsbron redo att hoppa då seriens huvudperson Daniel gör ett desperat försök att övertala henne att låta bli. Det dramaturgiska greppet är väl igenkännbart med den hjältemodiga mannen som är villig att offra sitt liv för en utsatt kvinna i fara. Daniels insats att rädda Fanny är faktiskt nära att kosta honom livet då han blir påkörd i ansatsen att springa fram till räcket där Fanny står med svajiga ben. Denna händelse skapar en nästintill besatthet av Fanny hos Daniel och han är fast besluten om att vinna hennes hjärta, trots att hon under seriens gång gör det tydligt att hon helst vill bli lämnad i fred. Om Daniels ihärdiga strävan efter Fanny bör ses som ett uttryck för en patriarkal struktur där ett nej inte accepteras eller som en brinnande ungdomskärlek som övervinner allt förnuft kan diskuteras. Feministen och romantikern inom mig slåss om svaret.
Under Daniels jakt på kärlek får vi reda på att han inte är som alla andra killar som enbart är ute efter ett snabbt ligg. Detta står klart i en scen där Daniel drar sig ur en sexuell situation med förklaringen att han endast är ute efter äkta kärlek och att han därmed vill avstå från alla ytliga kärleksförbindelser. Kvar står den lämnade tjejen som framställs som något promiskuös som var villig att ägna sig åt en sådan lös förbindelse. Här ställs det sexuella i kontrast till den äkta kärleken som framhävs som helig och okränkbar.
I denna scen, som skulle kunna vara skriven av den den kristdemokratiska brodern Marcus Birro, framhävs tvåsamheten som det enda eftersträvansvärda medan sexuell njutning får en syndig klang. Daniel blir till den fina och genuina killen, han vars testestoronhalt är lägre än alla andra överkåta machomäns. I en scen där Fanny precis har förklarat att hon är stenhårt lesbisk och att hon hatar män försöker Daniel dra nytta av den här beskrivningen av sig själv som den annorlunda killen som står utanför de patriarkala normerna. Återigen brister respekten för Fannys avvisande och idén om den obligatoriska heterosexualiteten träder fram då Fannys påstående om sin sexuella orientering inte riktigt tas på allvar.
Stereotypa könsroller
Från ett feministiskt perspektiv går det även att kritisera serien för mansdominansen gällande karaktärerna. Ansträngningen för en mer jämställd representation tycks vara minimal då de kvinnokaraktärernas roller består av att vara kärleksobjekt, trånande fan eller omhändertagande mamma. Endast en kvinna i serien har en yrkesroll inom musikbranschen som agent på ett skivbolag. Hennes insats kommer dock främst att handla om hennes utseende då killarna i bandet hela tiden påpekar hur snygg hon är. Hennes kompetens hamnar således i skymundan och den manliga blicken har objektifierat ännu en kvinna.
Den gitarrspelande killen får däremot rollen som ett aktivt subjekt, medan kvinnors skapande helt osynliggörs. Serien må göra anspråk på att spegla 90-talet, men jag hade ändå hoppats att en serie 2014 även kunde inkludera kulturutövare som är kvinnor. Istället görs kvinnorna i serien till passiva åskådare till ytterligare ett killband. Medlemmarna i samtliga band som sätts i strålkastarljuset i serien är män. De band och artister som karaktärerna själva är fan av är även de män. Här idoliseras band såsom The Cult och The Cure utan en antydan till att det även finns betydelsefulla artister som är kvinnor.
Även när det kommer till etnicitet består Viva Hate av en homogen uppsättning skådespelare då det nästan inte finns någon rasifierad med i serien. Det är väldigt grabbigt och det är väldigt vitt, den subversiva potentialen går därmed förlorad.
Som Birros tidigare verk skildras dock människors utsatthet på ett träffsäkert sätt. Speciellt gripande är Lena Endres rollprestation som Daniels mamma. Vi får följa hennes kamp med oron för sönerna som ständigt hamnar i trubbel. I likhet med sin son brottas hon även med ett hjärta som skriker efter en kärlek som inte går att nå då hon förlorat sin ungdomskärlek. Här blir det smärtsamt påtagligt hur lätt det är att leva i det förgångna medan livet rinner ifrån en. Även skildringen av relationen mellan son och mor är stark och det är under dessa scener som Viva Hate faktiskt lyckas med att beröra mig. Dessa scener ges dock väldigt litet utrymme, vilket även det är till seriens nackdel.
Musikens kraft
Trots seriens brist på jämställdhet och reproducerande av könsroller berörs även feministiska frågor i serien. Fanny som är en brinnande feminist tar med Daniel på en aktion mot de män som köper sex på en av Göteborgs kända gator för prostitution. Det är upplyftande att se drivna unga tjejer som tar kampen mot patriarkala förtryck. Samtidigt är det en något stereotyp och ensidig bild av feminister som förmedlas. Seriens feminister målas upp som manshatande tjejer vars främsta vapen är att kasta ägg på torskar. Denna bild förstärks då Fanny i självförsvar gör motstånd gentemot en man genom att bita honom i ansiktet, varpå hon får kommentaren ”Så går det om man bråkar med en feminist”.
Viva Hate är en serie som inte riktigt lever upp till förväntningarna. För mig som har en förkärlek till indiemusik innehåller serien de rätta ingredienserna för att lyckas, men trots det når den inte ända fram. Den uttjatade skildringen av könsroller får mig att sucka högt flera gånger och jag eftersträvar en historia som vi inte har hört tusen gånger förut. Eller åtminstone ett mer innovativt sätt att förmedla den på. Jag förväntar mig mer från en person som har skrivit manus till prisbelönta serier såsom Upp till kamp och Hammarkullen. Viva Hate når inte samma klass som dessa varken när det gäller manus, regi eller skådespelarinsatser. Trots det innehåller serien ljusglimtar och budskapet om musikens kraft träffar stundtals rakt i hjärtat. Viva Hate är också historien om vänskap, vuxenblivande och om hur det är att vara störtförälskad i någon som väljer The Cure framför Morrissey.
