Tv-serien Transparent är en historia om familjen Pfefferman, kärleken och identiteten. Kärleken som inte vill stängas in i tvåsamhet och identiteten som inte vill stöpas efter kön. Serien kallas för en ”dramedy” vilket innebär att det är drama blandat med komedi. Som stilgrepp används pianomusik vilket ger de halvtimmes långa avsnitten en eftertänksamhet och ett lugnt tempo. Karaktärerna är trovärdiga och kärleksfullt gestaltade, då de liksom vi andra har både glada, sorgsna, egotrippade och hämndlystna sidor. Lillasystern Ali påminner ganska mycket om Lena Dunhams neurotiska rollkaraktär Hannah i den både hyllade och kritiserade serien Girls. Storasystern Sarah är av det otrogna slaget och brodern Josh en blandning av romantiker och total douche bag (ungefär skitstövel, red anm). Personligheternas igenkänningsfaktor gör att serien inte känns moraliserande utan fullt mänsklig.
Pappan, som Ali, Sarah och Josh alltid känt som Mort, är egentligen Maura. När sonen frågar något i stil med ”jaha har du börjat klä ut dig till kvinna nu”, svarar hon: ”nej, jag har alltid klätt ut mig till man.” Under avsnittens gång visas klipp på tillbakablickar på familjens liv när de bodde under samma tak som mamma, pappa, barn. Där finns lysande scener av kärnfamiljens instängdhet.
Något som bör diskuteras är att Maura spelas av Jeffrey Tambor som är cis-person. Aleksa Lundberg skrev i ETC i juni angående representation av transpersoner att om kön, könsidentitet, sexualitet, etnicitet, eller funktionsuppsättning inte spelat någon roll i samhället hade inte heller rollrepresentation spelat någon roll men att så är ju inte är fallet. Lundberg nämner i debattartikeln serien Orange Is The New Black som ett gott exempel där transidentifierade skådespelaren Laverne Cox spelar transkvinna. Det är viktigt att transpersoner får synas i kulturen för att veta att de får synas i samhället. Att producenten bakom serien har valt att casta en cis-person som transperson är alltså ett problem, även om andra karaktärer spelas av transpersoner. Därför hade serien antagligen hållit högre kvalitet om casting-agenten tänkt över rollistan en eller två gånger extra.
Familjen Pfefferman är privilegierad och de olika familjemedlemmarnas problem gestaltas som medelklassiga och individuella snarare än strukturella eller livshotande. Serien behandlar snarare kärlek som inte vill stängas in och att vara människa utan könsnorm på ett personligt plan.
