Mitt på dagen spred sig nyheten om terrordådet i Paris, den 7 januari 2015. Alle Eriksson befinner sig i lunchrummet och möter kollegor som ännu inte nåtts av nyheten. Ett före och efter 7/1 hänger i luften. Resten av dagen blir svår.
Jag sitter i lunchrummet på mitt jobb. Scrollar igenom Facebook-flödet och noterar Galagoredaktören Johannes Klenells senaste statusuppdatering.
”Helvete. Vad händer i Paris? 10 uppges vara döda efter attack mot Charlie Hebdo.”
Jag klickar på länken och resten av dagen blir svår.
Lunchrummet har börjat fyllas på med folk som ännu inte har läst eller hört något om Paris, den 7 januari 2015. De pratar om resor, om den nyss avslutade helgledigheten, granar som ska slängas ut och inom mig känslan av att stå vid kanten av ett stup.
Resten av dagen blir svår.
Jag läser och jag tittar, läser och jag sörjer. Fördömer det fruktansvärda dådet och räds vad som komma skall.
På teve de hänsynslösa bilderna, i texter försök att förstå, men också enkla lösningar och höga tongångar. Jag följer tidskriften Galagos chefredaktörers flöden under dagen. Johannes gör intervjuer samtidigt som några av de rasistiska webbtidningarna skyller galningars dåd på ”multikulturalismen”, vår andre vice talman, som dagen innan hamnat på Simon Wiesenthal Centers lista över de tio värsta antisemitiska händelserna i världen under 2014 med sitt uttalande om Sveriges judar, är inte sen att dra alla jordens muslimer över en skitig kam när han skriver att ”fredens religion har visat sitt rätta ansikte”.
Johannes säger istället att han är rädd för att högerextrema och islamofober kommer att gynnas. Och jag hoppas att han får fel, men jag är samtidigt väldigt rädd för vad som händer med oss om han får rätt.
Jag hoppas så innerligt att Europa ska lyckas skilja på religion och galningar. Det lyckades när det kom till Breivik och jag hoppas så innerligt att det ska lyckas nu. Jag tänker på allt avstånd som imamer, utövande muslimer, kvinnor med hijab och personer med namn som Ahmed ska behöva ta.
Jag tänker på hur kyrkan inte avtvingades avstånd från Breivik trots att han skrev mycket om att hans religion var kristendom.
Jag räds det eskalerade hatet. Det som ska komma i kommentarsfält, på rasistiska sajter, det fysiska våldet och fler moskébränder.
Jag räds hur vi alla ska gisslas av det fruktansvärda som hände i Paris den 7 januari 2015. Och jag tänker på hur fascister ska använda detta som ett försök att rättfärdiga sin minst lika vidriga politik.
Det är svårt att formulera sig. Det jag vet är att blickarna redan börjat komma. Den ökade misstron. Jag hoppas på besinning. Att Europa ska välja att backa från det lockande svarta gapet vid stupets kant.
Att istället minnas att galningar inte är en religion. Att fanatism, i vilken förklädnad den än kommer är vidrig.
Jag hoppas att världen ska lyckas tänka två saker samtidigt. Att inte låta de islamofoba idéerna få fäste. Att stå emot fascism och fanatism är det enda sättet.
Jag önskar er, vars liv togs i Paris den 7 januari 2015, att få vila i frid och minnet av er ska kantas med fred.
