”Med sorg i hjärtat tvingas jag meddela att våra skyddade boenden stängs snart. Vi har tvingats säga upp kontrakten.” Det skriver kvinnojouren Terrafems grundare Bernardita Núñez som också konstaterar att det inte längre tycks lika självklart att vi ska göra allt vi kan för att rädda liv. Det är viktigare att spara hundralappar eller att skjuta problemen över en kommungräns.
Tretton år har gått sedan Fadime Sahindal mördade. Sorgen är fortfarande påtaglig, speciellt en sådan här dag. I dag samlas vi i riksdagen till minne av Fadime Sahindal. Dels för att aldrig glömma henne, dels för att försöka göra allt vi kan för att förhindra att andra unga kvinnor ska gå samma öde till mötes.
Att göra allt vi kan är viktigt. Alla goda krafter som bryr sig, som vill agera inte bara gråta, som vet att vi kan göra skillnad, vi måste jobba hårt, och tillsammans.
Kort efter Fadimes död hände många bra saker. Unga invandrarkvinnors utsatthet hamnade högst upp på den politiska agendan. Många unga kvinnor ringde till vår telefonjour och vi öppnade, med starkt politiskt stöd, vårt skyddade boende för unga tjejer.
Genom vår verksamhet, och genom gott samarbete med socialtjänsten har vi hjälpt många tjejer och kvinnor. Somliga har vi kanske räddat livet på, alla har vi hjälpt till ett bättre liv. Men efter 13 år, har något hänt. Det tycks inte lika självklart längre att vi ska göra allt vi kan, att vi ska jobba tillsammans för att rädda liv. Det är viktigare att spara hundralappar eller att skjuta problemen över en kommungräns.
Med sorg i hjärtat tvingas jag meddela att våra skyddade boenden stängs snart. Vi har tvingats säga upp kontrakten. Inte för att det inte finns ett skyddsbehov, utan för att regering och kommunerna, kommunerna sinsemellan och enheterna inom kommunerna inte kan, eller vill, jobba tillsammans med målet att hjälpa så många kvinnor som möjligt på bästa sätt.
Jag kan ge er ett exempel på vad som händer nu. Vad som händer med de kvinnor som alla politiker pratar om är viktiga. Jag ska berätta om Zuzan.
Samma år som Fadime mördades i Sverige fyllde Zuzan Badawi 16 år, och blev bortgift mot sin vilja med med en 18 år äldre man. Paret fick se varandra för första gången fem dagar innan bröllopet. Sju månader senare kom Zuzan Badawi till Sverige och bodde med mannen och hans två barn från ett tidigare äktenskap. De fick också två barn tillsammans.
Väl i Sverige utsattes hon systematiskt för både psykiskt och fysiskt våld. Hon var totalt i hans makt. Han slog henne dagligen, knuffade henne, tog stryptag, gav henne örfilar. Allt inför ögonen på barnen. Ofta berättade han att han skulle döda henne om hon inte gjorde som han sa. Att han skulle hugga en kniv i hennes hjärta.
Under nio år var Zuzan Badawi fånge i sitt hem. Han hindrade henne från att gå ut, gå i skolan och från att ha några vänner. Hemma var hon hans slav och tjänarinna. 12 timmar efter att hon fött barn tvingade han henne att städa och laga mat åt honom, under hot om våld. På kvällarna våldtog han henne medan Zuzan Badawi grät och tiggde om att han skulle sluta. Det är en ofattbar situation av hjälplöshet, isolering, tortyr och förnedring.
I januari 2011 tvingade mannen med dödshot Zuzan Badawi och barnen tillbaka till hemlandet. Han hotade med att han skulle döda Zuzan eller ta barnen ifrån henne om hon inte följde med honom. Men i april 2011 dök en chans upp och hon lyckades rymma. Med hjälp av sin syster lyckades Zuzan Badawi fly och ta sig till Sverige tillsammans med barnen.
Här fick hon äntligen hjälp. Hon polisanmälde mannen, fick stöd från socialtjänsten och placerades på ett skyddat boende. Sedan dess har Zuzan Badawi varit på flykt och tvingats flytta ett flertal gånger på grund av mannens förföljelser.
Det som hände Zuzan Badawi under hennes flykt är ett exempel på hur vi misslyckas att samordna och ge effektivast möjliga hjälp. Hur hjälpsökande kvinnor cyniskt bollas mellan kommuner när de tvingas söka sig utanför hemkommunen för att få skydd.
Vi tog emot Zuzan Badawi på Terrafems stödboende, där hon bott i två år. En månad betalade hemkommunen placeringen (hyra och stödinsatser), och under fyra månader hyreskostnaden. I övrigt har placeringen varit helt ofinansierad. Trots att myndigheterna – både polis och sociala myndigheter – varit inkopplade hela tiden, trots att hotbilden varit tydlig och det funnits ett överhängande dödshot, har Zuzan Badawi bollats mellan kommunerna när hon tvingats fly för sitt liv.
Det finns en mycket stark hotbild sedan tidigare från mannen, hans familj och Zuzan Badawi egen familj, och föreliggande dödshot. Myndigheterna som kopplades in tidigt i fallet och följt hela processen, gav inledningsvis hjälp utifrån våldsutsatthet och stark hotbild. Det finns alltså ett erkännande av hennes utsatta situation hos myndigheterna.
Zuzan Badawi flyttade från sin hemkommun på grund av hotbilden, och hemkommunen gav inledningsvis legitimitet till detta genom stöd till skyddat boende i den nya kommunen. Hon uppmanades av hemkommunen att söka stöd i den kommunen där hon vistas.
Skatteverket beslutade att Zuzan Badawi ska vara skriven i den församling där det skyddade boendet finns. Hemkommunen begärde därför en överflyttning. Den nya kommunen sade nej till överflyttningen. Hemkommunen överklagade då till Inspektionen för Vård och Omsorg (IVO). Ivos beslut är att så länge hemkommunen på något sätt finansierar kvinnan, kan den nya kommunen inte ta över. Konkret innebär detta att hon och hennes barn inte får någon finansiering, inte heller till mat, eftersom kommun uppmanades av annan myndighet att sluta betala.
Hemkommunen lämnade Zuzan Badawi helt utan stöd under en månad. Hon sökte bistånd från den nya kommunen, som finansierade mat, men inte fortsatt skydd och inga boendekostnader. Socialtjänsten i den nya kommunen ifrågasätter att hon bor på det skyddade boendet, trots att personal från boendet som sedan 2007 drivits tillsammans med Stockholms stad stöd är närvarande och intygar. Socialtjänsten kräver också att adressen till det skyddade boendet ska lämnas ut, vilket skulle innebära stora risker för alla kvinnor på boendet. Allt detta gör de för att slippa betala såväl försörjningsstöd som skyddat boende.
Socialtjänsten vill att hon omedelbart flyttar till ett kollektivt skyddat boende, där hon skulle bo med sina barn i ett rum utan toalett och kök. Ingen hänsyn tas till barnens situation vad gäller skola och förskola eller kvinnans starka önskemål om att bo kvar i Terrafems boende. Kvinnan nekas att besöka det nya boendet innan hon flyttar.
Zuzan Badawi och hennes barn fick bo på Terrafems skyddade boende till december 2014 då var Terrafem tvingades att stänga eftersom vi inte har finansiering.
Nu bor Zuzan Badawi och hennes barn på en hotelljour. De har fortfarande skyddade personuppgifter. Från olika myndigheter får vi höra att kommunerna måste ta sitt ansvar, att det inte är staten som ska finansiera det skyddade boendet. Att kommunerna ska följa lagen. Att den socialtjänst som placerar ska betala vad det kostar, att vi måste se till att det blir så.
Zuzan Badawis öde visar hur de kvinnor och barn som söker stöd hos Terrafem hela tiden faller mellan stolarna. Det visar att kommunerna inte tar sitt ”kommunala ansvar” för våldsutsatta kvinnor. Socialstyrelsen och före detta ministrarna Maria Arnholm och Maria Larsson har upprepade gånger sagt att skydd och stöd till våldsutsatta kvinnor inte är en nationell angelägenhet utan ett lokalt ansvar.
Zuzan Badawis fall visar konsekvenserna av deras resonemang. Nu är det dags att vi utgår från kvinnorna och deras behov och inte från olika myndigheters möjligheter att spara pengar. Det är för kvinnor som Zuzan Badawi som vi måste jobba ihop och göra vårt bästa.
Zuzan Badawi heter egentligen någonting annat.
