Erika Grahm är nyss uttagen till Damkronornas genrep inför VM och spelar till vardags i Modo. I höstas kom hennes bok ut – ”Från förlamad till olympier” – om hur hon drabbades av en mystisk sjukdom som gjorde att hon inte kunde gå, och om hennes väg till hockeyeliten. Bella Frank har läst och påminns om hur ung damhockeyn är – och hur orättvisa villkor som råder för de som utövar den.
2008. Ett årtal som känns som igår. Det var för bara sju år sedan som Riksserien, elitserien för damhockeyn, drog igång. Samma år arrangerades också för första gången juniordam-VM. Sverige var ett av lagen som var med i Calgary i Kanada det året, och Erika Grahm var en av spelarna i U18-landslaget som landade en fjärdeplats. Därefter deltog juniorlandslaget i VM i Füssen i Tyskland och Erika Grahm fick där vara med om att ta en bronsmedalj och efter dessa två framgångar fick hon plats i Damkronorna för första gången, hösten 2008.
Erika Grahm har skrivit boken ”Från förlamad till olympier” tillsammans med journalisten Olof Wigren, och han skriver i ett efterord att ”Du gör ingen mastig memoarbok om en 23-åring. Ingen tegelsten.” Och det stämmer, men trots viss hurtighet, så är det en bok som väcker tankar. Som det där med årtalet 2008. Som påminner om hur ung sporten är, och hur orättvisa och ointressanta jämförelser mellan den och herrhockeyn är. Herrhockeyn som haft sin elitserie sedan mitten av 1970-talet, och vars SM-spel går tillbaka till 1920-talet.
Framgång och mörker
Erika Grahm berättar i boken om olika förebilder, och visst nämner hon herrhockeyspelare som bröderna Sedin, men det är framför allt kvinnor hon lyfter fram. Som hockeylegenden Maria Rooth som hon mötte för första gången då hon spelade med Damkronorna 2008. Maria Rooth är den första svenska damhockeyspelaren att bli invald i Internationella hockeyförbundet, IIHF:s Hall of Fame. Grahm skriver i boken att Rooth när hon mötte henne var trevlig och välkomnande och att hon har ”gjort otroligt mycket för svensk damhockey och för mig personligen. Maria har varit en perfekt förebild.”
Det som såg ut att bli en rak väg till fast plats i landslaget skulle dock visa sig bli allt annat än det. Hon var med i landslagssamlingen i augusti 2009 inför OS i Calgary året därpå och hon beskriver att hon kände att hon då ”inne i OS-truppen”. Men på grund av mindre speltid i hemmalaget Modo under hösten fick hon i december beskedet av dåvarande förbundskapten Peter Elander om att hon fick ”vara reserv på hemmaplan”. Grahm fick nu en ordentlig knäck. Det blev ”mörker” – ”Jag lade mig ned och dog. Så kändes det”, skriver hon.
Men hon hämtade sig snabbt och säsongen därpå var hon tillbaka i Damkronorna och deltog i sitt första senior-VM våren 2011. Det är efter det, under sommaren, som det riktigt mörka kommer smygande. Ben som inte gör som hon vill. Domningar i fötterna. Svaghet i kroppen. Benen viker sig under henne, hon får allt svårare att gå. Och nu börjar en resa in i sjukdomens och sjukvårdens värld som under en period får henne att tvivla på att hon någonsin kommer att bli frisk, att hon någonsin kommer att kunna spela ishockey igen.
Efter många tester började läkarna fundera på om hon drabbats av MS. ”Jag, en 20-årig tjej, led alltså mest troligt av en svår muskelsjukdom som kan vara dödlig. Jag försökte verka så oberörd jag bara kunde, men inombords stormade det. Det var ingen ordning på tankarna.”, skriver hon och förklarar att hockeyn var utraderad ur hennes tankevärld, nu gällde det livet. När hon väl träffade specialisten Anders Svenningsson kunde han dock senare konstatera att hon drabbats av Guillain Baurrés syndrom, GBS, en inflammation av de perifera nervtrådarna, vilket kan ge olika grader av förlamningar och känselstörningar. Erika Grahm fick under fem dagar en intravenös behandling som tillförde vita blodkroppar för att hjälpa hennes immunförsvar, och hon tillfrisknade snabbt.
Fler berättelser behövs
Det är denna traumatiska händelse som födde bokidén. Händelsen är naturligtvis en viktig del av berättelsen, om att inte ge upp och kunna kämpa sig tillbaka, något som speglas i bokens titel. Men boken hade inte varit avhängig ett sådant trauma för det som blir allt klarare under läsningen är att den fyller i och gestaltar berättelser som allt för ofta inte blir hörda och nedskrivna. Den unga sporttjejens och den unga sportkvinnans berättelser.
Liksom Maria Rooth är Therese Sjölander en av Erika Grahms idoler och förebilder, som hon har spelat med tidigare i Modo. I ett utdrag där Sjölander beskriver Grahm står det att hennes skridskoåkning alltid varit mycket bra, att hennes spelsinne har utvecklats med åren och att ”det hon skulle kunna förbättra mest är skottet, vilket hon har gemensamt med de flesta damhockeyspelare”. Det hade varit intressant att höra mer om varför just skott-tekniken är något som många damhockeyspelare skulle kunna förbättra. För ett sätt som forskar lagt fram, en lättare puck än herrhockeyns standardstorlek, är ett mycket kontroversiellt förslag. I april 2014 utgjorde det till och med ett första april-skämt av Svensk Damhockey på twitter.
Just en lättare puck behandlas i artikeln Tunga puckar och låga förväntningar – blindskär i damhockeyns utveckling som beskriver resultaten i avhandlingen Genus och fysiologi i damhockeyn. En av frågorna är hur utrustning kan påverka prestation. I vissa sporter har utrustningen anpassats, därför är till exempel bollen något mindre än herrarnas i till exempel basket och handboll. I studien gjordes jämförelser i slagskott när olika klubbor, styvare eller något mjukare, och olika puckstorlekar, användes. Resultatet blev att ”nio av tio damspelare ökade puckhastigheten när både klubbstyvhet och puckvikt reducerades, vilket visar att utrustningen kan påverka prestation i damhockey”.
Herrhockey fortsätter vara norm
Kanske har motståndet mot en lättare puck att göra med att för många, även inom damhockeyn, är herrhockeyn alltjämt normen. I avhandlingen verkar det också smitta av sig på hur man ser på de ojämställda ekonomiska villkoren som finns inom hockeyn. Kvinnorna i intervjustudien verkade hålla med om att männen spelar ”riktig” ishockey, presterar bättre och förtjänar därför mer. De orättvisa villkoren för dam- respektive herrhockeyn tas upp av Grahm på flera sätt. Bland annat berättar hon att Danijela Rundqvist var den första kvinnan i hockeysverige som lyckades skaffa en sponsor, och då är Rundqvist bara 30 år och fortfarande aktiv, det var alltså inte heller särskilt länge sedan det skedde. Erika Grahm följde i Rundqvists spår och skaffade sig egen sponsor genom ett lokalt företag i Kramfors. Men hon aktar sig samtidigt att vara för kritisk mot dessa orättvisa villkor.
Grahm poängterar i stället att hon spelar för att hon älskar sporten och framhåller att hockeytjejer- och kvinnor, sannolikt drivs av en större passion för ishockeyn än killarna och herrarna som vet att de både kan kunna leva på hockeyn och tjäna stora pengar på den. Leif Boork, förbundskapten för Damkronorna sedan 2013, är inne på samma spår. Han tror att det är genom passionen för hockeyn som Damkronorna också ska kunna närma sig giganterna USA och Kanada. ”Så som den var också hos svenska herrspelare innan allt blev så kommersialiserat”, skriver Boork. En intressant iakttagelse, men låt oss hoppas att spelarna i alla fall ska kunna leva på hockeyn och inte tvingas välja mellan ett liv med ständigt låga inkomster och hockeyn, något som fick OS-målvakten Valentina Lizana Wallner att nästan ge upp sin toppsatsning bara veckor efter en lyckad insats i Sotji.
Gärna efterföljare i samma genre
Det finns flera saker att invända på i boken, det väldigt binära kontrasterandet mellan pojkar och flickor, maskulinitet och femininitet – att kunna vara ”tjejig” även om man gör något så ”grabbigt” som hockey. Men det är samtidigt förklarligt eftersom unga kvinnor som Grahm – elitidrottare – ofta tvingas försvara sig och sin ”kvinnlighet” – inte minst när de utövar en manligt kodad idrott som ishockey. Grahm är hur som helst en normbrytare på många sätt, som inte lät föreställningar om kön stå i vägen för henne då hon som ung flicka tränade i killaget (de ett år äldre killarna) eftersom det inte fanns ett tjejlag. I dag satsar hon helhjärtat på att skapa större utrymme för de hockeytjejer som kommer. Hon startade Modo Dam Framtid 2012, ett projekt som syftar till att få unga tjejer att fortsätta spela hockey och rekrytera fler tjejer till sporten. ”Jag tycker det är viktigt att visa tjejer att man även kan spela hockey när man är vuxen och att det finns lag med bara tjejer i. Damhockeyn måste jobbas med för att den ska utvecklas och det här känns som ett steg i rätt riktning.”, skriver hon i boken.
Detta är alltså ingen tegelsten, som Wigren skriver i sitt efterord. Men det är en bok som skulle behöva läsas av många, unga idrottstjejer – och killar, föräldrar, tränare, Svenska ishockeyförbundet och varför inte, potentiella sponsorer. Och den får gärna leda till många efterföljare. För dessa berättelser finns det för få av.
