Den franska författarinnan Hélène Cixous har – till dags dato – publicerat mer än 50 boktitlar. I högen av publikationer finner vi allt från pjäser, romaner, manifestlikande texter till mer teoretiskt präglade kompositioner. I sin allra senaste roman Homère est morte, en smärtsamt vacker och avgrundssorglig skildring av modern Eves dödskamp och bortgång, befäster Cixous än en gång sin plats som en av Frankrikes främsta författare.

Ända sedan mitten av 60-talet har Cixous varit en central och oumbärlig poetisk och politisk röst både i Frankrike och utanför Frankrikes gränser, och hennes månatliga seminarium – som även det har pågått under flera årtionden – attraherar fortfarande åhörare från hela världen. I Sverige har uppmärksamheten emellertid varit modest tilltagen. Cixous namn nämns sällan och då oftast i samma andetag som Luce Irigaray och Julia Kristeva. Tillsammans får de, i det svenska feministiska medvetandet, utgöra ett slags fransk särartfeministisk trio vars relevans för dagens feministiska samtal betraktas som ytterst begränsad.

Att Cixous tänkande och skrivande på ett så lättvindigt och våldsamt sätt placeras under den problematiska beteckningen ”särartsfeminsim” är minst sagt synd, då det har resulterat i både en förenklad läsning av de av hennes texter som förknippas med hennes särartsfeministiska period, samt ett nästintill totalt negligerande av den del av hennes produktion som rör andra fält och frågor. Detta epitet är också olyckligt då det antagligen är den främsta anledningen till att Cixous är så sparsmakat översatt till svenska. För vem vill översätta en särartsfeminist idag? Allt som står att finna, denna enorma textmassa till trots, är delar av essän Medusas skratt och essäsamlingen Den yngsta, en fin översättning av hennes första roman Inuti samt några få noveller.

Av denna anledning är det ambitiösa översättningsprojekt som Kerstin Munck och Sara Gordan har påbörjat en viktig gärning, som förhoppningsvis kommer leda till att fler läsare böjer sina nackar över, och låter sina fingrar följa med i, Cixous säregna skrift. Våren 2009 kom Muncks och Gordans översättning av Inuti, Cixous debutroman, ut och senare i år ges deras översättning av Medusas skratt, ett brinnande vackert och kraftfullt manifest om kvinnligt skrivande från 1975, ut på Modernista förlag. Samtidigt ger Atrium förlag ut Muncks och Gordans tolkning av Bilder av Dora från 1976. Jag väntar ivrigt på att denna översättarduo även ska ta sig an någon av Cixous senare texter, för att på så vis signalera att Cixous inte bör förpassas till 70-talet utan att det rör sig om snart fem decennier av skimrande vackert och brännande relevant skrivande.

I Bilder av Dora tar Cixous sig an det som av många brukar kallas för Freuds mest misslyckade analys: den som han utförde med Dora, eller Ida Bauer som hon egentligen hette. Den 18-åriga flickan Dora blir av sin far skickad till Freud efter att fadern har hittat ett självmordsbrev på Doras byrå. Dora går i analys hos Freud under tre månaders tid, under vilken hon berättar om en invecklad familjekonflikt med sexuella förtecken. Doras far, Herr B, ingår i en relation med en väninna till familjen, Fru K, vars man, Herr K, i sin tur närmar sig Dora sexuellt vid en rad tillfällen. Doras far väljer emellertid att se mellan fingrarna och inte försvara sin dotter för att själv kunna fortsätta den inledda affären med Fru K. Freud å sin tur beskriver Doras våldsamma avståndstagande från Herr K:s närmanden som hysteriskt och menar att Doras beteende och symptom måste förstås i termer av en förnekad kärlek till fadern. Dora ifrågasätter Freuds analyser och tolkningar och väljer abrupt att avsluta analysen.

Det är långt ifrån förvånande att Dorafallet kom att bli föremål för feministiska teoretikers intresse, särskilt under 1980-talet där tänkare så som Jacqueline Rose, Toril Moi och Hèlène Cixous uppehöll sig med Doras öde. Cixous Bilder av Dora var i sig ett resultat av ett många år långt arbete kring Dora i synnerhet och Freud i allmänhet. Bilder av Dora framfördes först i form av en radiopjäs, sedan i gestalt av en roman som slutligen skrevs om till den pjäs som ligger till grund för Muncks och Gordans översättning.

En tvistefråga bland feministiska uttolkare av Dora är huruvida hon bör betraktas som en trotsig och triumferande hjältinna eller ett offer. I Den yngsta beskriver Cixous Doras symptom, röstförlusten, som en form av tyst feminin revolt mot patriarkala strukturer. Toril Moi ifrågasätter Cixous tolkning i sin text ”Representations of Patriarchy: Sexuality and Epistemology in Freud’s Dora” där hon, med hänvisning till Doras livslånga psykiska problem och lidande, frågar hur radikal Doras revolt egentligen var. Vad är en revolt som kräver tystnad, eller flykt, egentligen för form av revolt?

Freud, den självutnämnde ”frigöraren”, visade sig vara på förtryckarens sida. Hans investeringar i ett manligt universum gjorde det svårt för honom att se att Doras begär inte främst riktades mot Herr K och hennes far, utan snarare gentemot Fru K och modern. Dora protesterar, och denna protest leder henne ut ur analysrummet, men världen utanför dessa väggar är – enligt Moi – också präglade av manligt förtryck. Dora lämnar Freuds divan, men hon tar sig så att säga inte ur det falloscentriska tänkandets grepp. Hennes flykt blir därför, enligt Mois mening meningslös om hon inte direkt konfronterar det tänkande som Freud lutar sig på i sin analys. Vägen ut finner vi därför inte genom att söka en flyktväg, då detta utanför inte existerar, utan snarare genom att utmana den struktur som omsluter oss. Eller som Moi beskriver det:

The attack upon phallocentrism must come from within, since there can be no ’outside’, no space where true femininity, untainted by patriarchy, can be intact for us to discover. We can only destroy the mythical and mystifying constructions of patriarchy by using its own weapons. We have no others.

Trots Cixous fascination inför Doras tysthetsrevolt i Den yngsta är Dora allt annat än tyst i Bilder av Dora. I texten möter vi en ung kvinna som gör motstånd inifrån, eller på divanen, och som träder fram som den som faktiskt vet snarare än den som analyseras, eller fostras till att känna till den andres sanning om sig själv:

Dora: Tänk om det är sant då? Om jag visste för mycket om det? Lite mer än ni allihop?

Freud: Nej, snarare inte tillräckligt.

Dora: Eller så älskar ni kanske er själv lite för mycket?

Genom sina ifrågasättanden och insisterande på andra förklaringar, samband och genom sin slutgiltiga brytning med Freud pekar Dora ut de brister som var närvarande i Freuds tankevärld. Brister som gjorde att analysrummet för Doras fall blev en förlängning av den sexuella utsatthet som hon befunnit sig i tidigare och som delvis åsamkat henne de besvär som hon led av. Som Moi poängterar var den verkliga Doras triumf relativt kortvarig och i slutändan var det Freud som fattade pennan och skrev ner Ida Bauers berättelse. Även om Freud i efterhand erkände svagheter i sin analys, där särskilt sin egen oförmåga att förstå Doras begär som avvikade från en heterosexuell ordning, så undviker han att till fullo konfrontera sitt eget teoretiska bygge med Doras ifrågasättanden.

I Bilder av Dora träder Dora emellertid åter fram och talar med Freud, med Herr K, Fru K och med sin far. Hon talar fram ett begär och en kvinnlig position som det psykoanalytiska rummet inte tillät Ida Bauer att artikulera, eller åtminstone valde att inte lyssna på eller ge betydelse förens efter Doras kända sorti. Bilder av Dora kan emellertid inte reduceras till ett slags feministisk pamflett, en skildring av en odelat stark motståndarinna av psykoanalysen. I pjäsen möter vi istället en ömsom ilsken, ömsom skämtsam, ömsom knivskarp och ömsom förtvivlad 18-åring som försöker hitta ett sätt att existera och erkännas i ett sammanhang vars ramar motarbetar ett kvinnligt varande och vetande bortom faderns struktur.