”Utveckling går inte bara åt ett håll, och inte bara framåt eller bakåt. Men som feminist måste jag tro att kamp lönar sig. Jag måste se det som har blivit bättre – utan att blunda för det som står still eller går bakåt. Det som är negativ sexualisering för någon är emancipation för en annan.” Det skriver sexualupplysaren Sandra Dahlén, som får många frågor om Paradise hotel och tidens anda.
”Men allt är helt galet nu, vad säger du Sandra om Paradise Hotel?!!” Återigen är någon oroad, arg och känslomässigt tagen av tidens anda. Och denna någon vill alltid att jag ska tycka och sätta ner foten mot objektifiering av kvinnor. Men även mot något annat, något diffust som har med sexuella skildringar att göra. Vi ska gemensamt skaka på huvudet och tänka att vart är världen på väg?
Som feminist är jag självklart oroad, och jag ser ofta problem där andra rycker på axlarna. Men de här frågorna i form av små utbrott skaver ändå i mig. För påståendena handlar som sagt sällan bara om objektifiering av kvinnor. Det handlar också om att sex ska vara något privat, att klassisk romantik är bra och att tjejer ska vara lagom medelklassfeminina – påståenden jag inte kan skriva under på.
Sen är det ju det här med att allt är så hemskt nu, att det på något sätt var bättre förr, och att det just nu är riktigt synd om ungdomen. Jag köper inte det.
Om vi håller oss till förr då jag växte upp, på 80-talet i Sverige, så fanns ingen diskrimineringslag, inga skrivningar om sexuella trakasserier, inga tjejjourer och inte heller genusvetenskap på alla universitet. Det fanns inte några sidor på nätet för frågor eller stöd vid utsatthet, eller ord som hen, rasifiering, normkritik och slidkrans. I naturkunskapsboken kunde vi läsa om homosexuella och pedofiler i samma avsnitt, horrykten flödade och det kräktes på toaletterna. Hemma hos kompisar kunde man kolla video-porr (i vår klass gällde filmen Ciccolina och hästen) och Samantha Fox-affischer i pojkrummen. Ingen samhällsdebatt om synen på kön och sexualitet rasade, och ingen vuxen pratade med oss om dessa frågor. Jag vill dock påpeka att jag inte tycker att just jag for illa i denna djungel – mer än att jag skolades in till vit heterosexuell femininitet, med allt vad det innebär.
Snäll heterosexualitet
Jag tror att vi lätt glömmer en del av det som varit. Som att sommarlovsprogrammet Solstollarna innehöll moment där gubbar badade i pool med kvinnliga gäster i ljusa t-shirts. Eller det faktum att ungdomstidningen Okej innehöll allt från intervjuer med kändisar till nakenutvik. Intressant i sammanhanget är att i Okej kunde även de med penis ligga i förföriska nakenpositioner – vilket känns helt otänkbart i dag.
I slutet av 80-talet kom Baywatch – världens mest sedda tv-serie. Vältränade och ljushyade människor sprang runt i badkläder på stränderna, ofta i slow motion.
Det var liksom ”clean”, som jag minns det, inga störande element som synligt sexande, tatueringar, grova sexistiska uttalanden eller tjejer som gillade sprit. Det skildrades inte något annat än snäll heterosexualitet.
Jag funderar ofta på om denna populärkultur var bättre än det vi konsumerar i dag.
I dag kollar många unga dokusåpor som Paradise Hotel. Utseende, explicit sex, sprit och intriger är grundteman för serien som så många älskar och hatar. Programmets bas är heteronormativitet – kvinnor och män ska i par komplettera varandra. Killarnas sextrakasserier av tjejerna tas inte på allvar. Rasifierade deltagare exotifieras och killar som inte är tillräckligt ”hunkiga” åker ut.
Slutfnittrat
Som den 40-åriga medelklassmänniska jag är har jag inte följt Paradise Hotel. Jag har såklart läst om programmet, och kan därför här skriva om saker jag inte sett. Men häromdagen tog jag mig i kragen och såg finalavsnittet.
Jag såg tjejer som tog för sig och killar som pratar om tjejer som vänner. Tjejen med silikon-tuttar hade armarna täckta av tatueringar och en annan tjej släppte sig ljudligt utan att det var något konstigt eller skamfullt. Den populärkultur jag konsumerade några dagar innan, lördag kväll, kändes långt borta.
Tillsammans med några vänner tittade vi fnittrande och nostalgiskt på gamla uppträdanden, musikvideor och tv-klipp från 80-talet – sådant ”alla” hade gillat. Vi såg killar som spelade och sjöng medan tjejer i underkläder åmade sig på bilar. Vi såg killar i smink och tjejer med särade läppar som förföriskt tittade in i kameran utan tillstymmelse till egen agens. Lena Philipsson sjunger trånsjukt Kiss me Tiger och knäböjer framför Sven Wollter som sitter maskulint oberörd med stone face i en fåtölj, och sippar på ett glas. I ett annat klipp sjunger Git Gay Du förför mig i en säng som ser ut att vara i ett flickrum. I knät gnider hon ett gossedjur medan Jan Guillou sakta dyker upp i mörkret, som en tyst vålnad. Nu fnittras det inte längre. Videons övergreppsromantiska pedovibbar känns outhärdliga och en kompis utbrister bedjande ”Men usch, det här skulle väl inte funka nu?!”
Snipp-snopp-cover
Utveckling går inte bara åt ett håll, och inte bara framåt eller bakåt. Men som feminist måste jag tro att kamp lönar sig. Jag måste se det som har blivit bättre – utan att blunda för det som står still eller går bakåt. Men frågan är såklart också vad som ska klassas som bättre eller sämre. Det som är negativ sexualisering för någon är emancipation för en annan.
(Och för dig som minns ämnet för min förra krönika – SVT:s tecknade film om snoppar och snippor – så kan jag nämna att Paradise Hotel-deltagaren Kristian Täljeblad, tillsammans med en kompis, framför ett akustiskt nummer i ett klipp på Youtube, där de tolkar just Snoppen och snippan.
– Vi gjorde covern för att vi ville lyfta fram hur långt före Sverige ligger när det gäller öppenhet och värderingar mellan könen. Det är sjukt vågat att göra en sådan låt och det är svårt att få den så jäkla bra som den är, säger Kristian Täljeblad och fortsätter:
– Textmässigt är den genialisk och går aldrig över gränsen. Det här är en hyllning till vårt land och låtskrivaren, säger han.
