Kan staden betraktas som en livmoder? Som en kollektiv livmoder som tar hand om invånarna som vore de barn inuti en kvinnokropp? Det tycker Alfredo Guierra, en uruguaysk konstnär som inviger i dagarna en stor utställning med hundratals workshops och seminarier om den utopiska staden.
Guierras utställning heter ”Guierra intendente”, Guierra borgmästare, och är både ett skämt och en utmaning till de som vill delta i en urban förnyelse.
Montevideo, Uruguays huvudstad och platsen där hälften av landets alla invånare bor, är en stad som har vuxit utan stadsplanering och utan logik, en stad som påminner om Mexico City på sextiotalet, när den amerikanske antropologen Oscar Lewis skrev boken som blev en milstolpe om Latinamerikas massflykt från landet till städerna.
Flyr periferin
I Mexiko var det 5 000 personer per dag som lämnade landet och bosatte sig i stadens periferi, de levde bland sopor och råttor och tävlade med andra nyinkomna för lite majs att baka tortillas med.
Montevideo är inte en megapolis som Mexiko, i ett land med bara tre miljoner invånare är det orimligt att använda sådana termer. Men Montevideo koncentrerar 60 procent av all befolkning och staden växer för varje dag med människor som lämnar landsbygden för att studera eller arbeta i huvudstaden.
De blir sopplockare eller städare hemma hos medelklassen, många hamnar i drog- eller prostitutionsträsket.
Landsbygden har samma täthet som Norrland och min vän Birgitta Stenberg som körde upp från Montevideo till norra Uruguay var förvånad, på fem timmars körning hade vi knappt passerat någon annan stad och inte en enda bensinmack.
Kåkstäder och provisoriska bostäder byggda både i utkanten av staden och mitt i staden håller på att byggas bort och enkla bostäder erbjuds som ersättning men många föredrar att leva utan vatten och med stulen el i centrumet än att hamna i periferin.
Dröm som kräver samarbete
Guierras utställning kommer att bestå av bilder och ritningar av en utopisk stad som byggs ut med människor och cyklister i centrum, en stad för barnfamiljer som strosar omkring den långa kustremsa som är Montevideos vackraste egenskap.
En tänkbar tunnelbana finns också med bland de olika förslag som Guierra har bett vänner och bekanta att lägga fram. I en platt stad utan det minsta berg vore tunnelbana perfekt men buss- och taxibolag som är privata och som tjänar stora pengar sätter sig på tvären och bojkottar en sådan transport lösning.
Kandidaten som officiellt söker bli Montevideos borgmästare nu är Lucia Topolansky, president Mujicas hustru och senator i Uruguay sedan många år. Lucia, som jag satt i fängelse med i flera år, läste arkitektur när hon var ung och vill, om hon blir vald, ta itu med transporterna och lösa de problem som staden brottas med i dag.
Jag tycker att Lucia Topolansky, som förmodligen kommer att bli vald, borde anställa Guierra som konsult, hans respektlösa, charmiga och konstnärliga ådra behövs i en stad som länge präglats av tung byråkrati och bråk emellan staden och dess invånare.
Bara om byråkrater och människor som bor i staden arbetar tillsammans kan den utopiska staden som Guierra och andra drömmer om, bli verklighet.
