"Det dystra har alltså skett att jag inte kan diskutera en generell utveckling inom humaniora och samhällsvetenskap utifrån en session på en forskarkonferens som jag bevistat, utan att två personer på en utbildning påstår att jag återger "deras samtal". Det illustrerar ledsamt nog den poäng jag försökte göra", skriver Jenny Westerstrand i sitt svar till genusvetarna Madeleine Eriksson och Sarah Häggdahl.
Jag skrev en artikel med reflektioner över utvecklingen i akademien, på lärar- och studentfront, och dess kopplingar till strömningar i samhället i stort. Jag påtalade tendensen att studenter tolkar in sig själva i utbildningsmoment, att vissa populära samhällsvetenskapliga begrepp kommit att användas utan precision och att populistiska tankefigurer skymtar i argumentationen. Jag ställde också frågan vilken lydighet vi som verkar inom akademien uppvisar mot de krafter som mäter och räknar allt vi gör och slussar in det i ett rigoröst kontroll- och meritvärderingssystem som förskjuter vår forskande verksamhet mot ett taktiskt spel i jakten på bästa CV:t. Jag gav exempel på att den stämning som råder i samhället i stort också är en del av akademien, och jag problematiserade stämningen ifråga.
När studenterna Madeleine Eriksson och Sarah Häggdahl nu reagerar är de påtagligt upprörda. En möjlig orsak är att de tror att jag talar om just precis dem. ”Vår utbildning kan ses som ett pågående samtal, en dialog, mellan studenter och forskare” skriver de. ”Din artikel är kopplad till en större debatt, men du har hämtat dina argument från våra samtal. Och vi känner inte igen oss.”
Min artikel kom till efter hemkomst från en genusforskarkonferens och den session som där hölls om genusvetenskap som ämne. Hur ser det ut? Med på sessionen var forskare och lärare från hela Sverige. I detta samtal diskuterades också utvecklingslinjer inom fältet. Där gavs flera av de exempel jag tar upp. Andra är, som framgår, hämtade från tidigare artiklar som skrivits i saken och ytterligare andra från undervisning och samtal jag haft med lärare inom andra ämnen än genusvetenskap. Att den bild jag tecknar känns igen över landet visas också av de reaktioner artikeln genererat från studenter och lärare i landets alla hörn, där personerna uttrycker farhågor i den riktning jag tar upp. Att Eriksson och Häggdahl också skymtat sig själva tycks alltså vara del i en större utveckling, och det var den jag ville diskutera.
Men det dystra har alltså skett att jag inte kan göra det, diskutera en generell utveckling inom humaniora och samhällsvetenskap utifrån en session på en forskarkonferens som jag bevistat, utan att två personer på en utbildning påstår att jag återger ”deras samtal”. Det illustrerar ledsamt nog den poäng jag försökte göra.
Sammantaget märks dock att vi betraktar utbildning på olika sätt, jag och Eriksson/Häggdahl. Vi är överens om att kritiskt tänkande och läsande är centralt, men hur det bäst bedrivs är vi inte eniga om.
Jag ser till exempel inte att den utbildning studenterna är inbegripna i bäst beskrivs som ”ett pågående samtal, en dialog, mellan forskare och studenter”. Undervisningen har onekligen många viktiga inslag av detta, men den är också något annat och mer. Till skillnad från dialogen avrundas ju utbildningen med examination och betygssättning.
Jag ser det som att vi lärare har till uppgift att bibringa studenterna kunskap. Det vill säga att läraren faktiskt vet något i sammanhanget relevant som studenten inte vet (sjävklart sker detta lärande i delar genom dialog, och självklart har också studenten mycket att ge läraren!). Detta något har tagit läraren mycket slit, många gånger hårda offer men även stunder av under att bemäktiga sig. Och det ställs nu krav på studenten när hen ska göra materien till sin. Det är runt denna resa vi alla rör oss i akademien. Er väg in, vår fortsatta väg i.
Det är därför förstås viktigt att vi visar varandra respekt, och att vi tål att stötas något. För kunskap är potentiellt omstörtande. Den kostar och den förändrar. Den kan på sitt bästa skapa mening i och förbättra världen, den kan rädda en människa och göra under för samhällen. Den kan också väcka våldsamma känslor och reaktioner inom och utom akademien.
Det leder mig till nästa punkt där vi tydligt tycker olika, för hur kan ett rum där sådana storheter som kunskapande blir till vara ”tryggt”? Hur kan vi ens drömma om det?
Kravet att trygghet skulle vara utgångspunkten för ett kritiskt lärande/tänkande sätter den medelklasstämpel som genusvetenskapen redan dragit på sig i en smärtsamt tydlig belysning. För vad med alla de människor som fått kämpa mot allt för att få ord på och form för sina tankar? Vad med de många som har fått göra stora offer för sina idéer och sin kunskap? Verkade de i ett helt annat universum är vi? Var de av en helt annan sort eller la de kanske upp sin kamp så klantigt att de missade de trygga rummen innan de tog i tu med sin uppgift att förstå världen?
Frågan syns viktig eftersom den bestrider försöken att rutinmässigt nagla fast den som tagit sig fram till en position i den akademiska hierarkin som ”privilegierad” och som därmed biter sig fast vid vad någon ”är”. Istället sätter den fokus på vad vi som finns här gör. Det öppnar i sin tur upp för att diskutera det motstånd som hela tiden är möjligt och för mig känns nödvändigt att göra, liksom den följsamhet för överheten vi kan visa. Det är en viktig diskussion tycker jag, där den akademiska aktören lyfts fram och får förväntningar på sig. Förväntningar att agera, trots att inget är tryggt med den vägen.
Trygga verkar dock Eriksson och Häggdahl vara i vad de vet. Kanske är det därför de så lätt ansluter sig till min beskrivning av trenden att studenter dömer ut filosofer och författare som transfoba. Det problematiska ledet är ju inte identifierandet av en tvåkönsnorm, transfobi eller dylikt i författares tankar och verk. Det som inte möter en vetenskaplig hållning så som jag vill se den är att dessa författare och filosofer ”döms ut”. Det blottlägger en dogmatism som i kombination med den erosion av begreppsanvändandet jag pekade på öppnar för den starkes rätt.
Jag tror självklart att Erikssons och Häggdahls intentioner är ljusare än så men historiserar vi deras hållning infinner sig frågan hur nästa generations studenters akademiska rum ska komma att se ut, då, när Erikssons och Häggdahls generation är lärare.
Kommer de att hinna byta sin fullärda ton så att de kan möta studenterna med öppen nyfikenhet, lust och ett patos för att ge skatten vidare: våra verktyg för sökande efter kunskap? Eller är det traderande av en fastlagd variant av verkligheten, inom ramen för ett tryggt rum, det då blir fråga om?
I min svartaste läsning av samtiden ser jag ett akademiskt svedjebruk i vardande. Här nyttjas akademien för dess anspråk och tyngd, vilket i praktiken översätts i titlar, medan den prövande väg och vandring som alltid ska följa den som förlänats en titel, och som är grunden för att vi vågar påstå att den kan något, ”döms ut” som förtryckande.
Jag skymtar en framtid för forskaren där det är administration vi sysslar med i akademien. Teorier och begrepp blir redskap i den pågående räkningen av rätt och etikett i ett landskap där våra rörelser allt mer ska dokumenteras och planeras så att de passar en tänkt karriärväg, i ett sammanhang där du ska vara just rätt – och nu alltså även trygg men också ”nära” (avstånd är fel!).
Vi rör oss i fundamentalismens tidevarv och den kan göra entré i många klädnader.
I övrigt vill jag gratulera Madeleine Eriksson och Sarah Häggdahl till ett spännande och viktigt ämnesval. Att få studera vid Centrum för genusvetenskap i Uppsala vet jag är ett privilegium, liksom det är att få undervisa där. Vem vet, kanske kan vi ha ett seminarium om våra texter! Hur som, lycka till med studierna!
