Det sägs att Jamaicas nationalhjälte drottning Nanny bar armband och halsband runt leder och vrister prydda med den engelska fiendens tänder. Hon var en karismatisk gerillaledare, kunnig i magi, tillämpade framgångsrikt krigslist mot fienden samt utvecklade gerillakrigets taktik under det Jamaicanska första Maroonkriget (1665-1740). Det var 1720 som hon och hennes gerilla intog den position i Blå Bergen ovanför Stony River, som snart skulle bli känd som Nanny Town, eller old Nanny Town, en fruktat stödjepunkt för gerillaoperationer under de kommande sju årens hårda strider mot de engelska slavägarna.
Rymde till Blå bergen
Annars är uppgifterna sparsamma om den historiska personen Nanny. De flesta i Jamaica känner henne under smeknamnet var Granny Nanny. Man vet inte när eller var hon föddes. Men många menar att det bör varit runt 1685. Mest sannolikt föddes hon ashante i det som numera heter Ghana (då Guldkusten) i Västafrika. Det var under ett lokalt krig där som hennes familj togs till fånga. Hon såldes till slavhandlare vid något av Guldkustens alla slavfort, därifrån skeppades hon till Jamaica. Hon ska ha sålts till en plantage i distriktet Saint Thomas (Saint Thomas Parish), utanför sjörövarhamnen Port Royal.
Nanny såldes till sockerplantagen tillsammans med fyra bröder, som kanske inte var hennes biologiska släktingar: Accompong, Cudjoe, Johnny och Quao, som alla definitivt skulle fylla signifikanta roller som jamaicanska folkhjältar. Det är numera välkänt att de fem slavarna rymde tillsammans till Blå Bergen, där de sökte skydd.
Drottning Nanny ska ha varit mycket kunnig i såväl medicin som magi ur det synkretistiska trossystemet Obeah, som fortfarande är en levande religionsform på många platser i Karibien, Sydamerika och Västafrika. Många av de legender och myter om Nanny som frodas genom, myter, poesi och musik poängterar ännu idag dels Nannys roll som magiker men även som skicklig militärstrateg och taktiker. Hon vann mängder av strider genom att överlista de engelska antagonisterna.
Ingen vet med säkerhet hur Nanny dog. Engelsmännen säger att hon sköts till döds av en samarbetsman redan 1733, medan andra säger att hon avled någon gång på 1760-talet, av naturliga orsaker. Man vet dock säkert att hon utsågs till Jamaicas nationalhjälte 1973. Hennes porträtt finns på Jamaicas 500-dollarssedel (folknamnet på den är ”en Nanny”) och att Nanny Town numera är nationalpark. Ännu kallar man Nanny ibland för Jamaicas moder.
Slavupprorens historia
Nu var Nannys maroon-rörelse inte på något sätt ensamma om sitt uppror, vars politiska innehåll ännu verkar påtagligt modernt. Trots det är maroon-rörelsen påtagligt frånvarande i samtidens europeiska historieskrivning. Här i Europa är ännu historieskrivning berättelser om döda vita män. Typiskt tycks afrikanamerikanernas frigörelsehistoria i USA och Europa börja med den vita abolitionisten John Browns stormning av Harpers Ferry i Virginia 1859 (i värsta fall med inbördeskriget och president Lincoln). En selektiv blindhet som missar större delen av afrikanernas kamp mot det koloniala systemet.
I sin bok Slavskeppet (The Slave Ship: A Human History) beskriver historikerns Markus Rediker abolitionismens historia. De första abolitionisterna var de afrikaner som förtvivlat gjorde motstånd redan vid den första ilastningen på skeppen i Västafrika, skriver han. Det var de afrikanerna som ibland fortsatte upproret som maroon då såldes i Karibien eller Sydamerika (endast ett litet antal såldes i Nordamerika). De som därefter vände sig mot slavhandlarna var besättningsmännen på fartygen i Mellanpassagen, som ibland behandlades lika dåligt som lasten ombord. Sedan upproriska kaptenen som hellre seglade i andra farvatten än Mellanpassagen på fartyg överlastade med människor under en minst sagt livsfarlig seglats ständigt hotade av revolt, myteri, kolera, skörbjugg etcetera som blev allt värre efterhand som lastrummen fylldes på bortom mänsklig fantasi av giriga redare. Sist vände sig de vi vanligen känner som abolitioniströrelsen i vita medelklass Europa och Nordamerika. På många sätt framstår maroon-rörelsen som den första organiserade abolutionist-rörelsen
.Ordet maroon syftar helt enkelt på revolutionära slavar som rymt från sina ägare. Det finns flera olika etymologier till ordet. Några säger att det kan härledas till spanskans marrano, vildsvin - och syftar på att flyktingarna ofta var vildsvinsjägare. En annan etymologi menar att ordet syftar på floden Marony, den flod som skiljer franska och holländska Guyana, där det fanns och fortfarande finns en koloni ättlingar till sådana flyktingar; ytterligare några menar att ordets rot finns i cimarron, ett ord som betyder otämjbar, och används både om apor, och slavar i flykt: ”Men oavsett om dessa rebelliska laglösa ansågs vara apor eller män, så förvandlade de sig själva formidabla motståndare. Så tidigt som 1663 erbjöd Jamaicas guvernör och öns rådgivande församling varje maroonerad, som gav upp, friheten och 20 tunnland jord. Inte en enda accepterade villkoren”, skriver Thomas Wenworth Higginson i sin Black Rebellion från 2003.
Numera förknippar många maroonrörelsen med Karibien med det stämmer bara delvis. Maroon-rörelsen var mycket stor exempelvis i Brasilien (där exempelvis minnet av maroon-ledaren Zumbi dos Palmares som stupade 20 november 1695 ännu högtidlighålls). Men även på andra håll i såväl Syd som Mellanamerika. Några menar att det även fanns en maroon-rörelse i det som i dag är USA. Exempelvis har det föreslagits att babtistpastorn Nat Turners uppror i Southampton County, Virginia, 1831, var ett maroon-uppror.
Kvinnliga krigarhjältar
Drottning Nannys revolt kom att få stor betydelse bland annat för revolutionen i Haiti, 1791. Även den en i stort sett förbisedd händelse. Kanske mest för att den så uppenbart strider mot västerländska föreställningar om revolutioner. Det var en maroon-revolution, det vill säga den enda revolution som genomförts av revolterande slavar.
Från det ögonblick den revolutionen bröt ut natten den 14 augusti 1791, under vodoun-cermonien i Bwa Kayiman inte långt från le Cap fanns både män och kvinnor i ledningen för revolutionen. Cermonien i Bwa Kayiman leddes exempelvis både av en houngan (manlig cermoniförättare) från Jamaica, Dutty Boukman och av Cécilie Fatiman en mambo (kvinnlig cermoniförrättare i vodoun) som var född slav i Haiti. Det långvariga revolutionskriget som blev följden av folkresningen i Haiti, skriver även den in såväl manliga som kvinnliga hjältar i den Haitiska historien: Sanite Bélair, Marie-Jeanne Lamartinière och den åldrade Toya Mantou, general Desalins moster (Haitis blivande kejsare Jacques I) tillhör alla Haitis kvinnliga krigarhjältar under revolutionskriget, som vanns den 1 januari 1804.
Kanske man bör vara försiktig med begreppet intersektionalitet då man skriver historia. Det tenderar få en anakronistisk klang. Ingen visste varken vad intersektionalitet eller postkolonial teori var då maroon-rörelsen var som starkast. Men trots det kan maroon-rörelsen vara väl värd att studera för våra samtida motståndsrörelser, eftersom den så tydligt demonstrerade att motstånd lönar sig även under mycket extrema omständigheter.
