Jenny Westerstrand behöver många ord för att förklara vad hon egentligen menade med sina tidigare inlägg. Tyvärr så väljer hon också att adjektivera i stället för att argumentera. Det är naturligtvis beklagligt.
Westerstrand är inte den första att ifrågasätta diskrimineringsperspektivet. Hon är inte heller ensam i att avproblematisera diskrimineringens konsekvenser. Här går en djup skiljelinje mellan oss. Teoretiska eller begreppsliga begränsningar ska inte användas som förevändning för att förringa rätten att inte bli diskriminerad. Även om antidiskrimineringsarbetet i sig inte leder till förändrade maktförhållanden så ser vi det som ett viktigt instrument för att synliggöra och problematisera hur maktutövandet är kopplat till ett systematiskt särskiljande av dem som uppfattas som, och görs till De andra i relation till rådande normer.
Vi vägrar att acceptera bilden av universitetet som en plats där diskrimineringen normaliseras och bildning innebär att socialiseras i en förtryckande kunskapstradition. Att avfärda studenters kamp för att slippa diskriminering genom att håna diskussioner som förs om det som i det här sammanhanget kommit att kallas för ”trygga rum”, är djupt problematiskt.
Att ta diskrimineringen på allvar ser vi som en grundläggande förutsättning för ett konstruktivt samtal om hur vi når upp till ett kunskapsideal som varken förtrycker eller exkluderar.
