Män har varit de som synts och lyfts fram som producenter, fotografer och manusförfattare. Att där faktiskt fanns aktiva kvinnor bakom kameran talas det sällan om, och är därför viktigt att lyfta, påtalar Kindblom.
Syftet med visningen, berättar Mikaela Kindblom, är att lyfta kvinnor i Filmstaden, där över 400 filmer spelades in mellan 1920-1999. Män har varit de som synts och lyfts fram som producenter, fotografer och manusförfattare. Att där faktiskt fanns aktiva kvinnor bakom kameran talas det sällan om, och är därför viktigt att lyfta. Under SF:s största tid, 1920-1970, var 33 procent av arbetskraften i Filmstaden kvinnor. De jobbade bland annat med kostymer och smink, som restaurangpersonal, sekreterare, och med att kopiera och klippa film som då ansågs vara kvinnoyrken.
Mikaela Kindblom påtalar att där framförallt är få kvinnliga långfilmsproducenter som uppmärksammats. Det handlar om att det inte pratas om dem, och att de ibland inte ens skrivs med i det de medverkat på. Exempelvis Ester Julin, manusförfattare som ibland inte ens står med i förtexterna. Kindblom lyfter fram flera kvinnor som varit verksamma och pratar om bland andra Karin Swanström, producent, skådespelerska och konstnärlig ledare på 30-talet som bestämde vilka filmer som skulle produceras i Filmstaden, Katinka Faragó, scripta och filmproducent, Gerd Osten, som var en av 1940-talets mest framstående svenska filmkritiker och Mai Zetterling, som först var filmstjärna i Filmstaden och sedan regisserade Älskande par 1964 och räknas som den första svenska, kvinnliga långfilmsregissören.
De flesta kvinnor som synts är de som stod framför kameran, som Greta Garbo och Ingrid Bergman. Kindblom berättar att många skådespelerskor också var aktörer i att jämna ut ojämlika förhållanden, bland annat genom motståndsroller. Eva Dahlbeck till exempel spelade just roller i flera filmer av Ingmar Bergman där hon gjorde motstånd mot patriarkala karaktärer, till exempel i Sommarnattens leende (1955).
Mikaela Kindblom påpekar att svensk film inte förknippas med ståtliga kvinnoroller, utan tvärt om ofta lyfter mäns berättelser och att det då blir extra viktigt att frossa i de starka kvinnliga berättelser som faktiskt finns. Hon påpekar att det i Filmstaden från början fanns få kvinnor, utom Ester Julin, som hade framträdande roller. Men när Filmstaden stängdes 1999 var de sista producenterna kvinnor.
Detta är hoppfullt och intressant att säga i filmdebatten, att kvinnorna faktiskt tog över i slutändan, säger Kindblom.
Ett skäl till att det tagit så lång tid för kvinnor att ta sig fram i branschen handlar bland annat om, enligt Kindblom, att tiden till mentorskap inte funnits, att yngre kvinnor måste lära av äldre. Kontaktbyggandet är avgörande inom branschen, påtalar hon.
Mikaela Kindblom jobbar på Stiftelsen Filmstadens Kultur som arrangerar guidade visningar av Filmstaden i Råsunda. Hon skriver även på boken Den svenska drömfabriken – historien om Filmstaden i Råsunda där hon särskilt tittat på kvinnorna som jobbade i Råsunda.
