Ibland verkar svensk feminism ha fastnat i en bild av könsroller som riskerar att bli en självuppfyllande profetia. Vi debatterar könsroller som enbart något som vi socialiseras in i redan som barn, som sedan förutbestämmer oss som antingen män eller kvinnor. Mats Söderlund tar helt och hållet fasta på de rigida insocialiserade könsrollerna i sin bok Göra män – en bok om att befria männen från de rådande manlighetsidealen: ”Det är synd om pojkarna. Inte mer synd än vad det är om flickorna. Men pojkarna behöver vår hjälp.”
Boken vacklar mellan åsikten att vi ska förändra mansrollen för mäns skull, att den förändrade mansrollen är ett feministiskt verktyg och att vi måste vara mindre hårda i vår feministiska kritik av manligheter, för att kunna locka fler män till feminismen. Problemet med bokens utgångspunkt i könsrollernas obönhörliga makt är att det inte är sant. Ingen av oss lever någonsin upp till de där rollerna. I stället måste vi se könsrollerna som de mallar vi mäter varandra mot, och de egenskaper vi projicerar på varandra.
Könsrollerna skapas när jag korrigerar mitt beteende gentemot dig för att jag förväntar mig att du ska bete dig enligt könsrollen. Då tillåts individuella skillnader vi alltid hör från ickefeminister, de som säger att ”jag känner inte igen mig i könsrollen”. Nej, klart du inte gör! Men vi möter ändå varandra utifrån könsrollerna, samtidigt som vi alla tänker att vi själva är unika individer.
Kvinnor är märkbart frånvarande i boken, men kön som social funktion är endast relationen dem emellan – utan kvinnor finns inga män, och utan män finns inga kvinnor. Återkommande talas det i boken om hur trång mansrollen är, om hur män inte får gråta, visa sig svaga, visa några känslor alls. Jag tror att tesen inte håller när kvinnor tas med i beräkningen, för tesen bygger på att män inte kan visa känslor i sammanhang med andra män. Det är vad som händer i ett sammanhang där ingen är beredd att ta hand om någon annan och visa omsorg, då ”kan man” inte gråta eller visa sig svag. Inte för att man inte får, utan för att man i stället måste vänta tills man kommer hem till sin fru/mamma/flickvän.
Män har inte svårt för känslor för att de socialiserats till att inte visa dem, utan för att de aldrig behöver. I stället är det ofta kvinnorna i deras liv som tar hand om deras känsloliv åt dem, en mamma, en flickvän, en väninna. Det är inte att känna som är problemet, utan att ta ansvar för sina egna känslor och att ta hänsyn till, och ta hand om, andras.
Söderlund har ett talande exempel i Susan Faludis skildring av en kadettskola i Ställd: ”För kadetterna blev befälen och kamraterna ställföreträdande mammor”. Unga män som kanske lämnat hemmet för första gången. Eftersom det är en mycket hierarkisk, våldsbejakande manlighetsdyrkande miljö finns utrymme för att tänja på vissa gränser. Men signifikant är också frånvaron av kvinnor. Det är inte den sortens manlig separatism där de unga pojkarna kommer hem till en flickvän eller mamma på kvällen, eller där de har tillgång till väninnor eller kvinnliga arbetskamrater. Och det visar sig att utan tillgång till kvinnlig omsorg är dessa unga män – vuxna och socialiserade som män – ändå kapabla att möta varandras känslor. De beskriver det till och med som att agera mammor för varandra. Vi har alla kompetensen, för vi är alla människor, men som människor är vi alla lika lata och väljer att ta precis så lite ansvar som vi behöver.
Göra män vacklar mellan att beskriva problemet som mäns brist på kontakt med sina egna känslor och att, i mina ögon mer korrekt, beskriva problemet som mäns kontakt och identifikation med ANDRAS känslor. Alla uttrycker massa känslor hela tiden, det tolkas bara på olika sätt beroende på kön. Jag är helt enkelt inte säker på att många av de saker som beskrivs som särskilda för mansrollen bara gäller män – saker som att behärska sig och självuppoffring är viktiga delar även i den kvinnliga könsrollen. Jag skulle till och med vilja beskriva ”fokus på sina egna känslor” som en av de viktigaste delarna av mansrollen.
Visst finns det män i vårt samhälle som är maktlösa. I stor utsträckning på grund av till exempel rasism och kapitalism. Och jag håller med om att manligheten som hierarki också skapar en (minoritet) män som i viss mån är förlorare på grund av patriarkatet. Men i grunden är inte den manliga rollen ofri på samma sätt som den kvinnliga. Den manliga könsrollen bygger på självförverkligande, bygger på att män har kvinnor som tar hand om markservice och känslomässigt arbete.
De feministiska män vars röster fyller boken verkar alla vara de som från början, redan innan de blev feminister, skavt mot den manliga könsrollen mer än sina klasskamrater. Om det finns någon viktig skillnad mellan min uppväxt som transtjej i garderoben och deras verkar det ändå vara detta: ”Rädslan att bli utesluten, diskvalificerad, ratad som man.” Jag kan inte låta bli att tänka på mannen Mats Söderlund beskriver mot slutet av boken, som inte var mot feminism men undrar varför en man inte får vara en man längre? ”Jag gör allting rätt. Jag skulle aldrig slå en tjej. Jag skulle aldrig våldta någon. Jag lagar mat. Jag tar disken. Jag bär ut soporna. Men jag är ingen toffel.” Och Mats Söderlund tolkar: “Det vill säga, i slutändan är det ändå jag som bestämmer.”
Själv såg jag aldrig något negativt i att förlora ”manligheten”. Om den fanns var den inget jag ville ha. Och jag tror att feministiska män måste våga ta steget att vilja inte vara män – förstås utan att glömma bort att de inte kan vara annat i ett patriarkat. Visst är det bra att feministiska män diskuterar manlighet som social konstruktion, och letar andra sätt att vara. Men så länge den ”nya manligheten” kräver en distinktion gentemot kvinnlighet kommer uppdelningen och rollerna att bestå.
Jag önskar att Mats Söderlund hade varit tydligare på den punkten.
