Hur ser läget ut i kommunerna gällande kompetens, finansiering och samarbete med kvinnojourer i kampen mot mäns våld mot kvinnor? Tjej- och kvinnojoursorganisationen Unizon har i sin nya kvinnofridsbarometer kartlagt kommunernas ambitioner och arbete mot mäns våld mot kvinnor och våld i nära relationer.

– Barometern visar på vikten av ett helhetsarbete. Vi kollar allt från förebyggande arbete och insatser riktade till kvinnor, barn och förövare, till vilken kunskapsnivå som finns inom kommunen. Vi kollar också på hur kommunen stöttar och samarbetar med sin lokala jour, som oftast är den aktör som har mest kunskap och erfarenhet på området, säger Zandra Kanakaris, förbundsordförande för Unizon.

Ostrukturerat arbete och brist på kunskap

I barometern konstaterar Unizon att mäns våld mot kvinnor är ett problem i samtliga kommuner i landet och att kvinnofridsarbetet i många av dem är ostrukturerat och lågt prioriterat. Sex av tio kommuner uppger att det saknas mätbara mål för det arbete som drivs, och att var tredje kommun saknar skriftlig överenskommelse med en ideell kvinnojour. Detta leder till brist på kompetens, menar Zandra Kanakaris. Hon framhåller vikten av nära arbete med ideella kvinnojourer som kunskapskälla för förebyggande åtgärder mot mäns våld mot kvinnor.

– I dag sitter tre av tio kvinnofridssamordnare på lägsta beslutsfattande nivå inom kommunen och varannan socialchef saknar utbildning om mäns våld mot kvinnor/våld i nära relationer.

Nära var sjunde kommun finansierar i dagens läge inte någon kvinnojour i sin kommun. Dock har kommunerna utan kvinnojour ofta en överenskommelse med närliggande kommun, påpekar Zandra Kanakaris.

– Vi kan konstatera att kommunerna blir bättre och bättre på att formalisera samverkan med de ideella kvinnojourerna och tjejjourerna, fler sluter avtal som inkluderar finansiering, vilket är tryggt för alla parter.

Tjejjourer särskilt utsatta

Kanakaris ser att det i dag är svårt att få ekonomiskt stöd för helheten i arbetet mot mäns våld mot kvinnor. Sex av tio kommuner anser att kvinno- och tjejjourerna fyller en funktion som kunskapskälla. Gruppen unga är dessutom överrepresenterad både bland förövare och offer för brott i nära relationer. Trots det får fyra av tio av Unizons tjej- och ungdomsjourer noll kronor i bidrag från kommunen, och många av dem som finansieras får beslut som endast gäller ett år i taget. Detta, påtalas i barometern, skapar en otrygg situation då tjejjourerna ses som viktiga aktörer i att nå ut med samtal, kunskap och stöd till gruppen unga.

– De här delarna av arbetet är det svårare att få bidrag för jämfört med det skyddade boendet, vilket syns på stödet till tjejjourer och ungdomsjourer som ju mest arbetar stödjande, förebyggande och kunskapsspridande, kommenterar Karakaris.

Stöd till papperslösa och missbrukare

Positivt är, konstateras det i Kvinnofridsbarometern, att många av jourerna uppger särskild kompetens för arbete med missbrukande kvinnor, sju av tio kommuner uppger att de har den kompetensen. Jourer i framförallt större städer rapporterar också att de har kontakter med papperslösa och asylsökande. Unizonjouren Atim har genom ett samarbete med Malmö stad vikt en plats avsedd för personer i den situationen i sitt skyddade boende.

Zandra Kanakaris ser en klar utveckling i kommunernas ansvar jämfört med när kvinnojourerna startade för 40 år sedan:

– Det har skett ett uppvaknande, men än är det långt kvar tills frågan har den dignitet som krävs för ett framgångsrikt arbete. Vi kommer att upprepa Kvinnofridsbarometern regelbundet för att följa hur kommunerna arbete mot mäns våld mot kvinnor utvecklas, och fortsätta att peka på förbättringsområden.