Seinabo Sey är soulsångerskan har bara hunnit ge ut två singlar och en ep, men redan känns etablerad som artist. Andréa Hillgren förutspår henne en ljus framtid efter att ha varit med på vårturnéns första konsert i Uppsala i fredags.
Seinabo Sey inledde sin turné på Uppsala konsert och kongress i fredags. Efter att ha spelat på festivaler landet runt, på Dramaten och i länder som England och USA har artisten en lång meritlista i bagaget, trots att hon hittills inte släppt sitt debutalbum. Stämningen var spänd men uppsluppen när portarna till Konsert och kongresshuset slogs upp och folk strömmade in, där var få om ens några lediga platser.
När Seinabo Sey intog scenen var premiärkänslan total, hos både publik och artist. Sångerskans lugn och öppenhet inför publiken var slående, redan från början talade hon ärligt och personligt till oss.
– Jag vaknade i morse och kände peppen inför turnén, och hur tacksam jag är att jag har någon att sjunga för! Inleder hon konserten med att säga.
Seinabo Seys musik är svår att beskriva, men potentialen och framtidskänslan den injagar är på många sätt unik. Hennes röst är soul medan musiken svävar mellan klassiskt piano, pop, techno och R&B-rytmer. Trots ett relativt litet material i bagaget kunde ingen gissa sig till hennes färskhet i branschen när konserten fortskred med låtar som bara blev starkare. Ljuseffekterna var slående genomtänkta, och stundvis förvirrande. Men de bidrog till att förstärka Seys redan starka utstrålning.
Skapar ett inkluderande rum
Inte bara musiken är unik, Seys konserter är i sig banbrytande. Hon presenterar varje låt och berättar bakgrundshistorierna till dem på ett sätt som känns improviserat. Eventuella premiärnerver hos artist och publik släpper fort, och konserten känns inkluderande på ett sällan skådat sätt. Känslan av att vara välkommen injagas i publiken som emellanåt ställer sig upp i scenhöjd av uppskattning.
Seinabo Sey spär på den improviserade känslan med framförandet av en låt utan titel, helt a capella. Hon uppmanade spontant publiken att komma på ett namn åt den. Dialogen med åhörarna var en röd tråd genom konserten. Till skillnad från UNT:s skribent Jonas Kihlander, som verkar mena att den beror på nerver och grönhet, tycker jag att Seys tal till och med oss förstärker känslorna av gemenskap och samhörighet hennes musik och framträdande förmedlar.
Få artister interagerar med, och inkluderar, sina åhörare på sättet Seinabo Sey gör. Hennes skickligt genomförda konsert kändes som en avslappnad sammankomst dit människor är välkomna, och kan mötas. Och sådana platser behövs i samhället.
