Festivalen Liaison, ett ord som betyder förbindelse, är en fyra dagar lång festival med två uppsättningar föreställningar, organiserad på initiativ av koreografen och dansaren Jefta van Dinther. Den har sin utgångspunkt i hans verk This is concrete som han gjort i samarbete med koreografen och dansaren Thiago Granat. Feministiskt perspektiv besökte premiärföreställningarna den 9 april. I början av kvällen presenterade Dinther de olika verken och tanken bakom deras samspel - den helhetsbild Liaison vill ge publiken.

- Jag vill låta verken stå för sig själva i dialog med publiken. De olika uttrycken som förenas ska stå fria för tolkning och eftertanke, berättar han.

Normbrytande, mjukt mörker

Det första numret är föreställningen This is concrete av Jefta van Dinther och Thiago Granat. Showen förenar dans, teater, ljus, ljud och skådespeleri på ett nästan psykotiskt sätt. Dinther och Granat rör sig runt varandra till tung rytmisk musik, som stegrar under föreställningens gång, på ett sätt som till en början tycks improviserat. Deras stumma dans blir allt mer komplex och det slår mig att koreografin kan tolkas som händelseförlopp i livet - kropparna förenas, belyses, förmörkas, dansar med och mot varandra. Ibland hörs tal i musiken, som de mimar ihop till en konversation som framstår som obegriplig men ändå förmedlar budskap genom kroppsliga uttryck. De uppvisar lust, närhet och avstånd mot varandra om vart annat. Föreställningen har beskrivits som omfamnandes mjukt mörker - och jag förstår varför. Den melankoli den väcker lämnar ingen oberörd.

Obehag inför det obegripliga

Efteråt hänvisas vi ut i foajén där koreografen Rodrigo Sobarzo har placerat sig i en stor varuhiss. På golvet ligger en sovsäck och den första anblicken av Sobarzo drar tankarna till utanförskap och hemlöshet. Han chockar publiken genom att skrika, ropa och hojta på ett till syntes ologiskt sätt. Hans röst binds samman med kroppen som hoppar och rör sig efter rösten, och jag förvånas över hur något så simpelt kan trollbinda och bidra till eftertanke. Desperation, begränsning och galenskap är de känslor han utstrålar med röst och kropp. Och publikens lågmälda reaktion visar på hur mycket dessa känslouttryck besvärar oss i vår samtid.

Skugglandskap och kampen mot klockan

Under tiden spelas en tre timmar lång film på Klarabiografen våningen under. I filmen Limbo som är en hybrid mellan tv-spel och konst, skapad av spelutvecklarna Playdead, får vi följa en pojkes väg genom ett vackert skugglandskap. Den animerade filmen är tv-spelsinspirerad och efter en stund faller jag in i lunket av de till syntes poänglösa uppgifterna han utför under tystnad. Tiden blir plötsligt inte särskilt viktig, eller vad vi gör med den. Det lugnande i att betrakta pojkens strövande förmedlar ett viktigt perspektiv kring samtidens kamp mot klockan.

Mänsklig begränsning

Kvällen avslutas med att Robyn Karlsson utför ett konsertexperiment, med utgångspunkt i den kommande låten Human Being vill hon förmedla vad det betyder att vara människa: det återkommande faktum att vi känner av våra begränsningar. Hon sjunger med både ut- och inandning när hon repeterar I'm a human beeing som en ramsa, och ter sig väldigt ensam på den mörka scenen. Numret är minimalistiskt men förmedlar, om än inlindat, just en påminnelse om hur minimalistisk verkligheten kan vara och hur små vi är i en gigantisk, kaosartad värld.

En föreställning om mänsklighet

Liaison är en festival som kräver oss på eftertanke – numren var för sig framstod först som obegripliga och kaosartade, men lyckades tillsammans förmedla sitt mjuka mörker, och framkalla både angenäma och obehagliga känslor kring mänsklighetens möjligheter och begränsningar. Jag tänker också på den normkritik föreställningarna förmedlar, hur de belyser de relationer vi har till varandra. Festivalen väcker tankar om normbrytande närhetsbegär till andra kroppar, och tankar om tiden och den hets den bidrar till i samtiden. Men inte minst tankar om om vårt avståndstagande från, och rädsla för, känslor, kroppar och uttryck vi inte förstår.