Chocken som följde vid deras första möte med den svenska arbetsmarknaden hänger sig kvar som ett minne nu, mer än 40 år senare.

Båda var lika perplexa över situationen, och efter timmar av diskussion kom de fram till att det måste handla om en språkförbistring – fel i översättningen av de akademiska examina – som var grunden till skillnaden i lön. Ja, ett fel som gick att rätta till bara hon talade om för sin chef att ett misstag hade skett.

Men chocken lade sig inte efter samtalet med chefen; snarare tvärtom: den lön hon fått är den lön hon ska ha. Vilken lön han har – hennes kollega och make – ”har hon inte att göra med”. Men, tillade chefen, båda är i linje med vad andra anställda har och i enlighet med regelverket.

Dagarna gick och diskussionen gick vidare. Kanske hade hon missuppfattat chefen? Kanske hade hon inte förstått vad han hade sagt, kanske var hennes kunskaper i svenska inte tillräckliga? Kanske borde hon ha uttryckt sig på ett annat vis?

Skillnad på 20 procent

Det föll dem inte riktigt in att det kunde vara just så här den svenska arbetsmarknaden såg ut – i verkligheten. Att mannen hade tjugo procent högre lön än kvinnan trots att de hade likadan utbildning och nu hade likadana positioner och utförde samma arbete.

Om man vill kan man tillägga att hon verkade hungrigare, för att använda ett populärt uttryck, importerat från amerikansk slang, som i dag används för att beskriva en person med ambitioner i livet.

Men hon blev liksom lite obekväm, denna kvinna, sin utbildning till trots, eller kanske just på grund av den. Hon ställde frågor om lön till kolleger och sin chef igen. Frågan hade tydligen aldrig tidigare debatterats kolleger emellan, de skruvade på sig, hade ingen aning om vilken lön den andre hade och hade svårt – ja, gjorde allt de kunde – för att undvika frågan och denna ovana, obekväma situation. Och chefen sade att ”så här är det här” och att hon inte skulle ”ställa till problem”.

Hon hade dock svårt att vänja sig vid tanken på följden av en lägre lön för kvinnor, vilka konsekvenser det kunde ge för kvinnors möjligheter till ett självständigt liv, i partnerskap eller inte. Han å sin sida orkade inte fortsätta att tänka, släppte liksom taget om hoppet. Båda var de vana vid att ha samma möjligheter på arbetsmarknaden, de hade haft samma lön för samma arbete och var vana vid att debattera den anställdes rättigheter – arbetsmiljö, lön, ledarskap, vidareutbildning…

Mer meriterad

Ja, hon hade till och med mer erfarenhet av den debatten än han. Hon hade varit ordförande för studentförbundet i delrepubliken, innan hon lämnade in partiboken – sedan en partikamrat försökt intala henne att han var en lämpligare livspartner än hennes fästman, som inte var medlem.

Hon fick liksom nog av de manliga partikamraternas gränslösa beteende – oförmåga att skilja på parti och privatliv – då det kunde gagna dem. Hon tänkte att hon skulle få ett modernare liv, i det land som lanserade sig som just modernt, jämställt.

Hon var trots allt ambitiös. Men hon var felinformerad.