Eva Linghede berättar att det länge har saknats kunskap om hur personer som inte lever heterosexuellt upplever sin situation inom idrotten – det finns ett fåtal internationella studier men har inte funnits några svenska studier förrän alldeles nyligen. År 2013 publicerades rapporten HBTQ och Idrott av RFSL och Riksidrottsförbundet, och Linghedes rapport publicerades hösten 2014. Hennes forskningsrapport för Riksidrottsförbundet baseras på intervjuer med 13 elitidrottare som inte lever heterosexuellt om deras upplevelser av idrotten. Dessa intervjuer har sedan vävts samman till fem fiktiva berättelser, eller narrativ, som gestaltar intervjupersonernas erfarenheter.
En av berättelserna handlar om Pontus som har bytt till en mindre klubb. För Pontus verkar det ha underlättat att komma ut eftersom hans tränare, även om det inte skedde på ett smidigt sätt, tog upp hans sexualitet – och på så sätt bröt tystnaden.
Kan mindre grupper göra det lättare att bryta tystnaden?
– Snarare är det så att det ser olika ut i olika idrottsmiljöer, det är alltså svårt att prata om idrott som något enhetligt och generellt. I det här fallet handlade det inte så mycket om klubbens storlek utan om att tränaren pratade om att han levde som bög, vilket ingen gjort tidigare. Flera intervjupersoner lyfter just tystnaden som något problematiskt. Tystnaden är svårtolkad och kan skapa en rädsla och oro för att inte passa in, inte vara ”normal”.
En av berättelserna tar upp att många verkar tycka att bilden av en bög och en elitidrottare inte går att kombinera, varför tror du att de har dragit en sådan slutsats?
– Det handlar väl om de stereotypa bilder som finns av både bögar och elitidrottare. Elitidrott har kommit att förknippas med ett manlighetsideal, där heterosexualiteten är central. Manlig homosexualitet å sin sida har kommit att kopplas ihop med kvinnlighet, och kvinnlighet är något som inte har förknippats med elitidrott.
En sak som kommer fram i rapporten är att det är svårt att hitta män att intervjua, vad tror du det beror på?
– Jag tänker att det hänger ihop med snäva manlighetsnormer som gör det viktigt att ta avstånd från bögen och homosexualitet. Det gör förmodligen att många män väljer att leva dolt, inte vågar vara öppna eller att helt enkelt slutar med idrott.
När du säger det tänker jag på den brittiske fotbollsspelaren Robbie Rogers, som kom ut som homosexuell för ett par år sedan. Han sade nyligen i en intervju med BBC att jargongen i omklädningsrummen ofta var så homofobisk att han tänkte att antingen kommer han inte ut alls, eller så slutar han med fotbollen. Han slutade också med fotbollen under en period, men har sedan fortsatt spela professionellt i USA och är där den enda öppet homosexuella fotbollsspelaren i deras liga Major League Soccer.
– Så har det nog varit för många. Min rapport visar att prestationsfokuset inom elitidrotten kan slå åt två håll här. Å ena sidan kan en resonera ”ok jag är så pass bra att jag blir respekterad ändå”, men å andra sidan vittnar flera om att de inte vågat ta risken att komma ut, eftersom de inte vill addera ytterligare ett stressmoment till sin elitsatsning. Sedan kan det leda till ett stressmoment i sig att behöva leva dolt, vilket också framkom bland de jag intervjuade. På ett sätt kanske rädslan för att komma ut är större än reaktionen sedan blir, men hör man konstant en homofobisk jargong i ett omklädningsrum så är det klart att det är svårt att bortse från det.
– Därför är det viktigt att tränare och ledare som griper in, är aktiva och pratar om frågorna. Säger att: ”det här står vi för”, och bryter in om det kommer bögskämt, och pratar om folk som lever icke-heterosexuellt och om transpersoner.
En intressant sak som du tar upp är den historiska förklaringen till elitidrottens koppling till maskulinitet och manlig heterosexualitet, att i den moderna idrottens uppkomst i slutet av 1800-talet så var syftet att fostra pojkar till moraliska män, kan du berätta lite mer om det?
– Det började i brittiska pojkskolor och då var det mycket kopplat till nationen, tanken att ha starka män som kunde kriga och försvara nationen, och då tänkte man att inom idrotten kunde man fostra pojkarna att bli de här männen. Det är lite paradoxalt – för det visar att den manlighet som verkar självklar i dag behövde läras in.
Hur mycket av det här fortsätter att prägla idrotten i dag – är vi så vana att vi inte reflekterar över det?
– I dag är det en ganska jämn könsfördelning om man ser idrotten som helhet, sedan ser det olika ut i olika idrotter. Men det finns en sådan koppling och många kvinnor som idrottar har genom historien fått kämpa med den föreställningen, framförallt om de ägnat sig åt manligt kodade idrotter, exempelvis hockey och fotboll.
Du skriver i rapporten att: ”Kanske är det just risken att heteronormativiteten ska misslyckas i en så homosocial miljö som idrotten som gör att det blir extra viktigt att distansera sig från bögen”. Är homofobin en slags garant för heteronormativiteten alltså?
– Idrotten är till skillnad från många andra miljöer i samhället extremt könsuppdelad och umgås man nära i omklädningsrum och på träning och tävling finns hela tiden en risk att heterosexualiteten ska misslyckas. Att då ta avstånd från bögen kan vara ett sätt att markera att det bara handlar om vänskapsrelationer. Samtidigt kan man säga att den könsuppdelade miljön också kan vara det som gör att det uppstår frizoner inom idrotten – umgås man mycket med personer av samma kön så kan det uppstå kärleksrelationer, det är inte så konstigt.
I Ebbas berättelse där det handlar om ishockey är det stor skillnad från flera av männens berättelser. Hon kan vara öppen inför laget, och idrotten fungerar just som en frizon. Är det generellt enklare för kvinnor inom idrotten att vara öppna, eller skiljer det sig mycket idrott för idrott och klubb för klubb?
– Det är dels beroende om det är en kvinnligt eller manligt kodad idrott och dels beroende på klubb och tränare. Men ett mönster är att frizoner verkar vara extra vanliga bland kvinnor som ägnar sig åt lagidrotter.
I en av berättelserna ifrågasätts personens ”kvinnlighet”, något som verkar vara ett utbrett problem för idrottskvinnor oavsett om de lever heterosexuellt eller om de lever homosexuellt. Detta blir ofta ett problem för kvinnor som utövar manligt kodade idrotter. Eva Linghede menar att det en del idrottare kan känna press på att framträda med tydligt kvinnliga attribut om ens kvinnlighet blir ifrågasatt. Det vill säga att man kanske framhäver att man gillar att sminka sig och klä upp sig även om man till vardags svettas på isen. En annan sak som framkommer i rapporten är att det i vissa situationer kan vara svårare att avvika könsmässigt än sexualitetsmässigt från heteronormen.
– Det som Ebba ger uttryck för, där har sexualitetsaspekten inte varit ett problem i den miljö hon har varit i, däremot får hon kommentarer för att hon inte ser ut som det förväntas av en kvinna – det verkar störa ännu mer. Så länge du passerar som straight, ser ut och agerar som det förväntas så skaver det inte lika mycket med samhällsnormerna. Även Pontus tar upp att han anpassar sitt beteende för att inte vara tjejig, han vill hålla den där kvinnligheten borta för att passa in.
– Fanny Ambjörnsson skrev i sin avhandling för flera år sedan om att det som verkar störa mest är att inte se ut som det förväntas av en tjej. Att vara flata kan vara ok så länge du ser ut som det förväntas av en kvinna, då är det inte lika provocerande. Man kan väga upp olika normbrott.
I berättelsen om Alma frågar hon sig varför inte idrottsklubbar och föreningar visar att de välkomnar hbtq-personer genom att ha en regnbågsflagga upphängd på klubben eller jobba med certifiering. Kiruna IF har ju gått ut och tagit ställning men vet du om det sker in någon större omfattning?
– Det sker på några håll, men jag kan inte svara på i vilken utsträckning. När det gäller de här till synes små sakerna blev jag själv förvånad över att de hade så stor betydelse för många av intervjupersonerna. Sedan är det klart att det inte räcker med regnbågssymboler och anti-diskrimineringskontrakt, men det är en början. Ett sätt att ta ställning och bryta tystnaden.
Du betonar vikten av att tala om ”sexuella orienteringar” från engelskan, och i stället för att vara homosexuell skriver du att leva homosexuellt. Varför är det viktigt?
– Det framgick i intervjuerna att flera personer hade problem med föreställningen att en är antingen hetero, homo eller bi. Deras egna erfarenheter var för flytande och komplexa för att pressas in i de fasta kategorierna. Även om det har varit viktigt för hbtq-rörelsen med fasta identitetskategorier, så kan dessa också upplevas som instängande och exkluderande, och jag ville genom mitt skrivande gestalta att begärsriktningar är något som är flytande och kan förändras under en människas liv.
Vilka är de viktigaste åtgärderna som du tycker borde vidtas?
– En slutsats är att personer i ansvarsställning måste skaffa mer kunskap hur det ser ut i den egna idrottsmiljön. Eftersom det ser så olika ut är det är svårt med en universallösning. Det handlar också om att arbeta med sig själv, exempelvis på tränarutbildningar. En annan slutsats är att tränare och ledare behöver bli bättre på att prata om icke-heterosexualitet: hellre fråga på fel sätt än att lägga locket på, för tystnaden uppfattas ofta som väldigt problematisk. En tredje slutsats är att det är viktigt att prata om de gränsöverskridanden och frizoner som finns redan i dag, lyfta dem, och inte vara rädd för att det ska ge en negativ bild av idrotten.
