Precis som Frida Mörtsell på Rättviseförmedlingen satt jag och räknade huvuden i nyhetsmedier i samband med den världsomspännande aktionen Global Media Monitoring Project/Who makes the news? som pågick i nästan total svensk medieskugga. Såvitt jag har hittat är det enbart Feministiskt Perspektiv som bevakat händelsen, genom en intervju med Frida Mörtsell. GMMP sker mot bakgrund av Pekingplattformen som antogs 1995 och är ett tillägg till FN:s kvinnokonvention. Nåväl. Varför ska kön räknas i nyheterna? Inte enbart kategorin kvinnor räknas utan också kategorierna män och transpersoner. Utöver det kategoriseras ålder. Dessutom registreras i vilka positioner personerna förekommer och inom vilka områden. Vissa intersektioner synliggörs medan andra utelämnas.
Men varför är det viktigt att mäta synlighet? Ibland behöver en påminna sig själv om det, därför tänker jag diskutera några aspekter på representation. I korthet är representationstanken en filosofisk position som blivit dominerande i den västerländska kulturen. Verkligheten framstår som skild från individen och en representation av verkligheten skapas inom oss genom till exempel sinnesintryck och inlärning. Någon lär dig att ett träd kallas för träd. När du hör ordet träd utan att se ett faktiskt träd, ser du en representation av ett träd i ditt inre. Processen distanserar oss i viss mån från verkligheten – samtidigt som denna tolkning av verkligheten återskapas. Tanketraditionen kallas representationalism, indirekt realism eller epistemologisk dualism.
Som världsbild är representationalismen gammal och benägenheten att se och tänka uppdelat präglar det mesta, exempelvis könsuppdelning i två kategorier. Andra binära uppdelningar är till exempel natur-kultur och objekt-subjekt. Senare tids filosofer och vetenskapsteoretiker, bland andra Donna Haraway, Judith Butler och Karen Barad, utmanar den representativa världsbilden. Genom sina teorier om cyborgen, performativitet och intra-aktion kan en förenklat säga att de presenterar idéer om verkligheten där allt är sammanvävt och i relation till vartannat snarare än uppdelat och separerat. Verkligheten är mer av ett görande än ett varande, menar de.
Idén om representation är djupt inbäddad i de flesta västerländska statsskick. I den svenska grundlagen, Regeringsformen kapitel 1, paragraf 1, står: ”All offentlig makt i Sverige utgår från folket. Den svenska folkstyrelsen bygger på fri åsiktsbildning och på allmän och lika rösträtt. Den förverkligas genom ett representativt och parlamentariskt statsskick och genom kommunal självstyrelse.”
Formuleringen berättar att representation är ett viktigt värde i det svenska samhället. Utifrån detta kommer anspråk på representation i olika maktinstitutioner, däribland medierna. En parallell till könsuppdelad statistik går att göra. Kvinnorättsorganisationer, akademiker och politiker påtalade att den förment könsneutrala statistiken osynliggjorde kvinnor, kvinnors arbete och kvinnors levnadsvillkor. När statistiken delades upp i könskategorier syntes att det fanns strukturella orättvisor mellan kategorierna kvinnor och män. Synlighet–osynlighet visar hur makt organiseras.
På samma gång kan en också säga att när kvinnor blev synliga i statistiken erkändes kategorin kvinnor också i medborgerligt hänseende. Finns det ingen kryssruta för den könsidentitet eller det uttryck du väljer så representeras du inte i samhällsapparaten. Ungefär samma resonemang ligger bakom krav på synlighet i nyheterna. Det feministiska kravet – liksom andra anspråk – på synlighet är därmed länkat till själva kärnan i samhällets konstruktion och tolkningen av verkligheten.
