”När mina kollegor faller finns jag där, tar emot dem. När de väl har insett det faller de oftare och oftare.”

Elise Karlssons roman Linjen, beskriver ett arbetsår i den unga kvinnan Emmas liv. Efter en tid som arbetslös får hon en anställning i ett inglasat kontorslandskap och går in i sin nya tillvaro med full kraft. Jobbet blir hennes liv. Hon ger inte bara all sin energi till sin arbetsplats, hon tänker dessutom strategiskt i hela sin vardag. Vad måste hon ge och göra för att hålla sig kvar, för att inte sorteras ut när det blivit dags för nedskärningar? Svaret blir allt ifrån att jobba över till att låna ut sin laptop till att hämta kaffe till att ta över andras event.

Linjen är en finstämd skildring av hur tunn linjen mellan att befinna sig utanför och innanför arbete och trygghetssystem kan vara. Den Emma som är högpresterande på kontoret var under sin arbetslöshet närmast apatisk, fick kämpa för att över huvud taget ta sig ut ur lägenheten. Vad skulle hända om hon blev arbetslös igen – trots att hon gett allt och mer därtill åt jobbet?

”De ökande sjukskrivningarna är en tickande budgetbomb för regeringen” var en av veckans nyheter. Det är framför allt sjukskrivningar för psykiska diagnoser som ökar – och mest bland kvinnor.

Jag tänker på romangestalten Emma och föreställer mig att risken är överhängande att hon blir en av alla dessa kvinnor som drabbas av psykisk ohälsa. Hennes stress är ju enorm. Inte bara för att företaget ständigt rationaliserar bort kollegor och hon får mer att göra – utan också på grund av den psykiska stressen som gör att hon aldrig kan slappna av.

Arbetsmiljön orsak till stress

Varför går vissa sönder av sådan stress och andra inte? Svaret är att det finns många tänkbara orsaker till ohälsa och psykiska besvär. Till dessa hör ärftliga faktorer, livsstil, negativa livshändelser, frånvaro av sociala nätverk och långvarig arbetslöshet. Vad som spelar mest roll i varje enskilt fall kan vara svårt att avgöra. Men forskningen visar samtidigt entydigt att arbetsmiljön är en avgörande faktor för den psykiska ohälsan; Det finns ett tydligt samband mellan upplevda brister i psykosocial arbetsmiljö och risk att påbörja sjukfall med psykiska diagnoser.

Arbetstagarens möjlighet till kontroll över sin arbetssituation spelar en viktig roll i relation till kraven i jobbet. En annan förklaring till stressreaktioner och psykisk ohälsa är en obalans mellan satsad möda och mottagna belöningar. Viktiga riskfaktorer för den psykosociala ohälsan är framför allt att ha ett jobb med små möjligheter att påverka arbetsuppgifterna, där kraven samtidig är höga eller att vara utsatt för mobbning.

Vissa branscher är värre utsatta än andra. Personer som arbetar inom vård, skola och omsorg, i hög utsträckning kvinnor, löper större risk att påbörja ett sjukfall med psykiska diagnoser än andra – anledningen ser ut att vara att stressen är så stor inom dessa typer av jobb.

Otrygghet kopplad till psykisk ohälsa

Ett intressant faktum är dessutom att ett konstant hot om att förlora jobbet kan ha mer negativa effekter på hälsan än arbetslöshet. Det finns ett tydligt samband mellan otrygga anställningsförhållanden och psykisk ohälsa och tillfälligt anställda löper till och med 20-60 procent högre risk än tillsvidareanställda att dö under den närmaste tioårsperioden.

Den som ”går in i väggen” upplever ofta skuld. En fråga maler runt, runt i huvudet: Varför klarar så många andra av stressen men inte jag – vad har JAG gjort för fel? Skuldkänslan leder till att stressen ökar.

Samhället ställer upp, satsar miljardbelopp olika typer av kurser för att stressdrabbade individer ska lyckas höja sin individuella ”stresströskel”. Ironiskt nog jobbar Linjens huvudperson just med att redigera olika typer av självhjälpsböcker. Men vad hjälper de hurtiga tipsen om allt hon byggt upp sin tillvaro kring – jobbet – rycks undan?

Linjen väcker många frågor; Om dagens arbetsmarknad, om vikten av trygghet, om samhällets organisering, om jobbets betydelse i tillvaron, om meningen med livet. Det mest skrämmande med boken är att Emmas totala, extrema identifikation med jobbet framstår som rimlig:

”Men jag vet vad som händer om jag faller, jag får aldrig glömma det. För mig finns det inget skyddsnät, för mig finns det inte att falla.”