Linus Johanssons avhandling Taking it as a Man? Music, Youth, and Gender, Outside and Within Mainstream Media Cultures berör musikens motstötning mellan mainstream och underground i början av 2000-talet. Den berör dikotomier i musikvärlden, problematiserar mainstreamkulturens maskulinitetsideal och framförallt begreppet tjejband, som enligt Johansson är en ohållbar men fortfarande aktuell kategori.
Johansson gjorde två fallstudier som står i kontrast till varandra. Mycket av teorin i avhandlingen utgår från dikotomier berättar han, så som mainstream och underground, feminint och maskulint. Den första fallstudien utgår från artisten le Bombe, en sociologistudent som skapar sig en upprorisk identitet med egenproducerad undergroundmusik som han delar gratis på nätet. Musiken ska, enligt le Bombe, utgå från kärlek utan profit. Han använder sig av akademiska termer i sitt uppror med feminismen som utgångspunkt, vilket ju är normbrytande mot den typiska maskuliniteten, påtalar Johansson.
– Hela hans artistpersona är en kritik mot vad det innebär att vara man och de förväntningar det medför. Han menar att musiken har förlorat sin roll i den teknologiska och känslokalla mainstreamkulturen.
I den andra fallstudien granskar Johansson begreppet tjejband utifrån bandet Sahara Hotnights. Deras cover på the Undertones låt Teenage kicks spelades på radio och fångade Linus Johanssons intresse. Covern på punklåten – gjord av ett rockband, vars medlemmar alla är kvinnor, och som befinner sig inom de hegemoniska mainstreamramarna - stod som en bra kontrast mot le Bombe som stod utanför dem. Johansson har undersökt musikernas så kallade artistpersona, som inte alltid stämmer överens med verkligheten, eller hur de själva vill framställa sig.
Kvinnor blir ”tjejband”
Johansson påtalar att vi tidigt lär oss att dikotomisera, och att den allmänna attityden inom rockvärlden ser band vars medlemmar är kvinnor som mindre genuina än mansbanden. Detta kallar han tjejbandsdiskursen. Genom att undersöka vad som skrivits om Sahara Hotnights i media har han kartlagt synen på bandet som just ett tjejband. Han påtalar att misstron mot kvinnors teknologiska kunskaper är en del av problemet, liksom synen på kvinnors plats i offentligheten.
– Tendenserna att söka efter svagheter i kvinnors musicerande återfinns inte på samma sätt i mäns musikaliska karriärer. Exempelvis finns fördomen att kvinnor behöver mer hjälp med teknologin, managers och produktion. Detta är en självklarhet för de flesta manliga band, men kvinnor kritiseras för det.
Johansson refererar till boken Inte riktigt lika viktigt? av Marie Selander som i mitten av 60-talet började spela och turnera med gruppen Nursery Rhymes, bestående av bara kvinnor. De var ”söta men kunde spela ändå”. Femtio år senare har ännu inte den inställningen till kvinnliga musiker skrotats, menar hon. Linus Johansson håller med. Johansson har bland annat gjort en musikanalys av Sahara Hotnights och konstaterar få musikaliska likheter med band de jämförs med.
– Det som har förändrats i dag är att tjejer spelar inom fler genrer än på den tiden, men att de ändå klumpas ihop i samma kategori och jämförs med varandra snarare än med män inom genren de spelar i. Till exempel jämförs Sahara Hotnights ofta med The Runaways, som de inte alls har särskilt många likheter med. På det viset har det blivit ännu mer konservativt. På det viset blir band med bara kvinnliga medlemmar historielösa. Det tas inte hänsyn till att de kan ha manliga musikaliska referenser.
Exotifieras i media
Linus Johansson refererar till Per Bjurman när han talar om hur bandet framställts i recensioner. Bjurman hjälpte Sahara Hotnights uppåt med sina recensioner i Aftonbladet, men recenserade på ett, enligt Johansson, sexistiskt och exotiskt vis.
– Han gjorde en stor grej av att de var tjejer, trots att de själva inte gjorde det, och skrev om deras visuella framställning som inte hade gjorts med ett band med manliga medlemmar. Och han betonar ofta att de kommer från Norrland, med exotifierande uttalanden som ”en blond stormvind från Västerbotten”.
I internationella sammanhang försvinner Norrlands-exotifieringen. Men tjejbandsdiskursen överlever och fortsätter jämföra Sahara Hotnights med andra, internationella band med bara kvinnliga medlemmar som bandet inte alls uttalat identifierar sig med, berättar Johansson. Sahara Hotnights verkar enligt honom förhålla sig lugna till den särbehandling de utsätts för.
– Deras artistpersona kan förhålla sig ganska ironiskt och distanserat. Ibland får de påtryckningar av omgivningen att kommentera sina upplevelser, men de håller sig ofta lugna. De är ju musiker och verkar vilja fokusera på det snarare än att göra en stor grej av det som drabbar dem som kvinnliga musiker.
