Vila i frid, Machmoud.
Dramaturgi syns ofta i journalistiska ledartexter. Där, som i fiktion, används den för att väcka känslor, pathos. Det starkaste sättet att argumentera, och det minst rationella. I beskrivningar av våld fyller den ofta också funktionen av att blåsa upp verkligheten, och att dela in personer i falska men lättförståeliga dikotomier, såsom den gode och den onde, allt enligt dramatisk logik. När en kille jag känt i uppväxten på min barndomsgård mördades tog sig en text i Göteborgs-Posten den 16 april i år om denna händelse ett uttryck som ovanligt tydligt avslöjar hur vårt samhälle ser och lär sig se på förorten och dess brottslingar.
Ord och fraser som ”våldsbaronerna” och ”nya blodiga kapitel”, är vanliga dramaturgiska konstruktioner i denna process, men i Csaba Bene Perlenbergs Utanförskapet behöver kamma sig blottlades ytterligare element som avslöjar vad för praktik vi i verkligheten deltar i. Hans text är blott ett exempel på ett större fenomen.
Kolonialt språkbruk
1899 skrev den brittiske författaren och poeten Rudyard Kipling en hymn till Förenta Staternas kolonialism, The White Man’s Burden: The United States and The Philippine Islands. Dikten skrevs i samband med Förenta Staternas annektering av Filippinerna, vilket föranledde det krig med Filippinerna som kan ha kostat livet på uppemot 1,5 miljoner filippiner. Kiplings dikt är ett typexempel på kolonialt språkbruk, vilket ses skära genom de olika kolonialmakternas språk vid den här tiden. Likheterna med Perlenbergs text är slående.
Take up the White Man’s burden, ta er an den vite mannens last, skriver Kipling till Förenta Staterna, något som i de vita kolonialmakterna (Sverige inkluderat) ansågs vara att ”civilisera vilden”. Vilden beskrivs hos Kipling enligt dessa konventioner dels som ond och dels som ett barn: ”Half devil and half child”. Så görs för att legitimera den vita kolonisatörens underkuvande av de olika folken, enligt logiken att en djävul ska förgöras eller fängslas och ett barn fostras med paternalistisk disciplin.
Perlenberg fortsätter, ”Så skrevs nya blodiga kapitel i gängkrigens dödligt infantila hämndspiral.” Gängmedlemmarnas handlingar är ”infantila” såsom vore de barn. Ord som ”våldsbaronerna” och ”gängträsket” blåser skenbart upp gängmedlemmarnas maktstorlek, och förskjuter dem in i en vildmark, där djuret eller vilden rör sig.
”Vildar ska civiliseras”
Enligt kolonial praktik ska vildar (här ”infantila”, ”gangsters” i ”gängträsket”) civiliseras genom utbildning, men de vägrar den och är rädda för den, de visar inte tacksamhet, vilket ska uttryckas genom ett ansvarstagande i det som erbjuds. Why brought ye us from bondage, / Our loved Egyptian night? skriver Kipling in i ”vildens” fiktiva språk. ”Det enda som skrämmer dessa män är ju rädslan för att få bra betyg i skolan”, skriver Perlenberg.
De är driftiga eftersom de samlar på sig stora summor pengar, men de tar inget ansvar. ”Sluta frånta dem skyldigheten till ansvarstagande och därmed rätten till ett bättre liv. I sin ungdom så kräfva dessa pojkar våra tydliga krav. Det finns inga ursäkter. Utanförskapet behöver kamma sig.” avslutar Perlenberg. De ska alltså disciplineras och läras att ta ansvar. En uppsjö av studier både i Sverige och andra länder visar hur kolonial praktik sker inom länder. Skillnad kan tyckas finnas i hur Perlenbergs text avkräver individen ansvar där den koloniala diskursen i stället kollektiviserar, men genom att använda ordet ”utanförskap” raderar Perlenberg själv denna skillnad då det ordet just kollektiviserar.
Vidare är ordet ”utanförskap” kopplat till en geografisk plats i denna diskurs: den vi i folkmun kallar ”förorten”. Rapporten Miljonprogram och media av Urban Ericsson, Irene Molina och Per-Markku Ristilammi, vilken journalister som Perlenberg omöjligt kan ha läst, samlar mycket av forskningen på ämnet. Detta koloniala sätt att skriva om förorten har här pågått i mer än 30 år. Forskningen har blottlagt och journalistkåren har envist vägrat att själv "civiliseras" i kunskapen – i journalisten återfinns samme motvillige vilde som hen beskriver.
Journalisternas ansvar
Det är för sammanhanget också viktigt att veta att de öden som nu omskrivs inte förekommer i rikare områden, såsom Örgryte i Göteborg eller Östermalm i Stockholm. Men i stället för att begrunda mekanismerna bakom denna uppenbarligen icke-individuella skillnad, används nu Göteborgs-Postens ledarsida för att reducera en mycket större och invecklad process till ”individers ovilja att ta ansvar”, och genom att "förvilda" och därigenom omänskliggöra en kille vi är många som känt, älskat och skrattat med, inte minst hans föräldrar och kvarlevande syskon.
Är det inte journalistkåren i allmänhet och Göteborgs-Posten i synnerhet som kanske behöver ”kamma sig”? Är det inte under Göteborgs-Postens och all seriös journalistiks värdighet att uttala sig på detta sätt överhuvudtaget, och särskilt när en person blivit mördad och dennes familj fortfarande sörjer? Det är dags att journalistkåren bildar sig i denna fråga.
