Kvinnligt – Manligt – Finns skillnader? Så lyder den tveksamma titeln på en konferens som ägde rum i Lund den 28 april. Alla som vet att det finns fler än två kön reagerar naturligtvis på arrangemangets namn. Temat är biologi och/eller social konstruktion. Gertrud Åström, tidigare ordförande för Sveriges Kvinnolobby, fastslår inledningsvis att det enda biologiska hon tänker tala om, är människans naturliga förmåga att identifiera förtryck. Kännedom om egen underordningen utmynnar i politiska principer, vilka utmanar rådande maktordningar. Att patriarkala auktoriteter ordnar hierarkierna med hänvisning till naturen, är en biologi hon inte köper. Kvinnor har förbjudits springa tävlingssträckor längre än 800 meter, eftersom de inte kan. Kvinnor har förbjudits professurer, eftersom de inte kan. Absurditeten snuddar vid det komiska då lagarna tillkommit efter att kvinnor gjort det omöjliga och därmed kallats ”undantag”.
Rena skitsnacket
Andre talare är Germund Hesslow, professor i neurofysiologi och ”debattör om könsskillnader utifrån ett biologiskt perspektiv”. Hesslow överraskar med att kritisera det binära könssystemet. Intersexuella, var får de plats i en sådan diskurs? Han skrockar åt den uttjatade dikotomin och menar att skillnader mellan ”man” och ”kvinna” visserligen går att finna, men att relevansen i resultaten är försvinnande små. Not. Hesslow säger inte detta.
I stället följer en pedagogiskt formulerad akademisk kvart, fylld av rena rama skitsnacket. Kvinnor är beroende, sexuellt försiktiga, undergivna, medan män är aggressiva, dominanta, promiskuösa. Adjektiv så mögliga att jag befarar att mina öron ska ruttna och trilla ner på golvet i salen som dekorerats med porträtt av viktiga vita män. Inte helt olika Hesslow själv. Alternativ på representation, någon? Jag skulle kunna skratta åt bilderna professorn presenterar som empiriska bevis. En appojke med en polisbil, en apflicka med en docka. Utomordentliga evidensbaserade fakta, vilka förklarar (eller determinerar) våra beteenden. Idéer om allt från att män vill sprida sina gener och därför kan känna om ett barn är ”oäkta”, vilket leder till att han älskar det mindre, till kommentarer som att män och kvinnor företrädesvis bör åtrå det motsatta könet är chockerande. Visst är jag medveten om heteronormativa strukturer, men öppet erkännande är relativt ovanligt, vilket Gudrun Schyman påpekar senare under dagen.
Transpersoner finns inte
Vad som lämnas ute är emellertid än mer problematiskt. I dikotomin man/kvinna lyser transpersoner med sin frånvaro. Jag blir vansinnigt provocerad över den uttalade homofobin, liksom den under forumet accepterade sexismen. Men att inte ens finnas. Existerar inte icke-binära människor? Argumenten går ju att motbevisa med den enkla frågan. Inte förrän i sista blocket, när Roland Paulsen, sociolog och författare och Gudrun Schyman, partiledare för Feministiskt Initiativ, stiger upp på scen känner jag mig optimistisk. Paulsen lyfter fram lönearbetet som en plats för reproducerande av påtvingande könsroller: ”I serviceyrket förväntas du agera i enlighet med det korrekta för det kön du anses tillhöra”. Han problematiserar även idén om att fler kvinnor i toppositioner per definition innebär ett mer jämställt samhälle. Det är hierarkin, makten och våldet i sig själva som bör sättas under lupp. ”Man kan vara feminist utan att vara kvinna och kvinna utan att vara feminist,” instämmer Schyman, som dock trycker på vikten av kvinnlig representation.
"Vi borde ha varit framme nu"
Men något skaver. Även om Schyman håller brandtal som får publiken att skifta mellan gapskratt och allvar stämmer hennes ord alltför väl. Om alla strävat efter den jämställdhet vi påstår oss vara överens om, hade vi redan varit framme. Problemet bottnar i ett latent motstånd, en idé om att patriarkala förtryck är åsikter. Att 100 000 kvinnor utsätts för våld i nära relationer varje år är inte någonting en tycker. Att respekterade professorer kan uttala sig homofobt inför ett helt auditorium, är inte en åsikt. Att medellivslängden för transpersoner är 38 år är inte någonting jag kan välja att inte hålla med om. Listan över utsatta grupper kan göras mycket längre. Ändå tycker Per Johansson, professor i nationalekonomi, att underordningen inte existerar. Att män är lika utsatta för att de lever kortare. Att män drabbas av patriarkatet är det naturligtvis ingen som säger emot. Markus Priftis, författaren bakom Det otäcka könet, (Leopard) höll rent av tal om ämnet. När Paulsen dock påpekar att gapet i medellivslängd minskar, skrattar Johansson och hävdar att han ”är helt säker på att det inte kommer ha jämnats ut inom 140 år”. Källa namnges inte. Det är däremot 140 år kvar tills män och kvinnor har lika lön, om utvecklingen fortsätter i denna takt.
Professorer må vara pålästa inom sina fält men den ofantliga brist på maktanalys som Johansson och Hesslow (främst) gav uttryck för är skrämmande. Schyman säger det bättre än jag: En ren intellektuell kollaps.
