Den 7 maj går Storbritannien till val. Ett val som många hävdar vara ett av landets mest osäkra sedan årtionden. De stora konkurrenterna, socialdemokratiska Labour och konservativa Tory, kämpar in i det sista om att få bli regeringsbildare. Och det är jämt, väldigt jämt. Men allt fler talar om att många i Storbritannien har fått nog av de stora etablerade partierna och istället vänder sig till småpartier. Många tycks vilja se en tydligare förändring och vill att den politiska kartan ska ritas om.
Dessutom hörs allt fler upprörda röster kring den uteblivna debatten om jämställdhetsfrågor. Trots att många av partierna upprepade gånger har talat varmt om vikten av att fånga upp kvinnor som inte röstar och skapa ökat fokus på jämställdhet, tycks denna fråga ha fallit i glömska i den större politiska debatten i Storbritannien.
Osäkert politiskt klimat
Frågan om vem som kommer vinna valet tycks vara lika osäker nu – bara dagar innan valet – som den var för flera månader sen. Missnöjet med nedskärningar i välfärden skulle kunna få det styrande Tory (konservativa) på fall. Men Labours Ed Miliband tycks inte heller ha lyckats plocka förtroendepoäng hos väljarna. I många brittiska tidningar talas det mycket om hans stroppiga attityd och otrevliga sätt i tv-debatter.
Inför det senaste valet talades det mycket om hur partiledaren för Liberal Democrats Nick Clegg, stod högst upp på listan av populära partiledare i Storbritannien. Nu ser han ut att tappa stort, mycket på grund av hur Clegg bröt mot sitt vallöfte att inte höja studieavgifterna utan istället valde att tredubbla dessa – en reform som genomfördes i samarbete med Tory.
Höjningen av universitetsavgifter har resulterat i otaliga protester och ockupationer bland Storbritanniens studenter. Studenten Dea Gjinovci på School of Oriental and African Studies (SOAS) nickar instämmande när jag frågar henne om höjningen av studieavgifterna har påverkat Cleggs förtroende negativt. Hon har ägnat de senaste veckorna åt att dokumentera studentockupationerna mot ytterligare nedskärningar som har pågått på London School of Economic (LSE) för studenttidningen London Student Newspaper. Där har hon sett hur Clegg gång på gång pekas ut som en politiker många vill ha bort. Hon hävdar bestämt att studenter är extremt arga och missnöjda med Cleggs svikna vallöfte och att de framförallt är trötta på att politiker inte hålls ansvariga för sina handlingar. Det ser ut som att Green Party med Natalie Bennet i spetsen kan komma att fånga upp många av dessa röster med sin tydliga kritik mot nedskärningar i välfärden.
Invandrarfientliga UKIP
Trots att det nationalkonservativa partiet upprepade gånger har lyckats sätta frågor om den så kallat misslyckade integrationen högst upp på agendan i politiska debatter på ofta löjeväckande sätt – såsom i den senaste tv-sända debatten då partiledaren Nigel Farage hävdade att immigranter med hiv utnyttjar systemet med gratis sjukvård i landet – hävdar många att UKIP inte kommer att nå de förväntade siffrorna. UKIP blev Storbritanniens tredje största parti i det senaste EU-valet och opinionsmätningar visar att de kommer att kamma hem samma plats även i detta val. Och visst har UKIP:s politiska retorik fått effekt. Både Labour och Tory pratar om nya förslag som går i linje med retoriken om minskad immigration. Exempelvis föreslås det att immigranter inte ska kunna ta del av bidragssystem förrän de under en längre tid har betalat skatt.
Jämställdhetsfrågor och ”Barbiebils-kampanj”
Att jämställdhetsfrågor inte har fått stort utrymme i den bredare politiska debatten har väckt starka reaktioner bland kvinnoorganisationer och feministiska gräsrotsrörelser i hela landet. Det saknas en politisk vilja till verklig förändring, hävdar många. Och de kampanjer som ändå genomförts visar tydligt att det inte finns visioner för konkret förändring. Ett sådant omdiskuterat exempel har varit Labour-politikern Harriet Harmans rosa minibuss-kampanj, eller ”Woman to Woman” som den officiellt heter. Harman hävdade att detta var ett bra och tydligt sätt att nå ut till de 9,1 miljoner kvinnor som inte röstade i förra valet. Detta eftersom de upplevde att politiker struntar i kvinnofrågor. Därför måste man nå ut till dessa kvinnor på alla tänkbara sätt, menar Harman. Kampanjen blev dock hårt kritiserad på sociala medier av personer som menar att den har varit allt ifrån apolitiskt till patroniserande och kallat kampanjen för en meningslös ”barbiebilkampanj”.
Debatten om ”barbiebilen” tycks gå i linje med den större debatten om hur jämställdhet inte längre ses som ett politiskt vinnande koncept i den politiska idédebatten i Storbritannien. Trots att fler och fler kvinnor syns i politiken har jämställdhetsfrågor inte hamnat högt upp på den politiska dagordningen. För visst finns det viktiga politiska beslut rörande jämställdhetsfrågor som måste diskuteras inför valet – och som under lång tid har diskuterats flitigt bland landets kvinnoorganisationer.
De icke-subventionerade och alldeles för dyra förskoleplatserna i landet är ett sådant exempel. Tidigare i år talade jag med min lärare på universitetet SOAS här i London som, trots att både hon och hennes man arbetar heltid, inte har råd att ha deras dotter på dagis mer än två dagar i veckan – om ens det. En verklighet som blir allt vanligare i hela landet. Det redan existerade lönegapet mellan kvinnor och män gör att kvinnor i allt större utsträckning väljer att stanna hemma med barnen. Istället har den ökande oron för nedskärningar och Storbritanniens ekonomi hamnat högst upp på agendan och placerat jämställdhetsfrågor i skymundan. Detta trots att de ofta är tydligt sammanlänkade, då nedskärningar i stor utsträckning påverkar just landets kvinnor negativt eftersom många arbetar i välfärdssektorn.
Nytt kvinnoparti
Det nybildade Women’s Equality Party tycks vara ett direkt svar på det uteblivna fokuset på kvinnofrågor inför valet. Deras tio-punkts lista på jämställdhetsreformer handlar i mångt och mycket om att ge debatten om jämställdhet större plats och att belysa det stora spektrum av viktiga frågor som behöver drastiska åtgärder: allt ifrån bekämpningen av sexuellt våld till konkret handling rörande den tidigare i år uppmärksammade debatten om indragna bostadsbidrag för ensamstående kvinnor. Och kanske är det just specifikt fokus som behövs för att föräldraförsäkring, förskoleplatser och att minska lönegapet mellan kvinnor och män ska ses som viktiga frågor. Frågor där även de större partierna måste ta tydligare ställning.
Grundaren av Women’s Equality Party Sandi Toksvig, som är programledare i grunden, hävdade i BBC:s Women’s Hour att hon fått nog av att jämställdhetsfrågor aldrig är på agendan och att partiet helt enkelt grundades för att hon och de andra medlemmarna hade fått nog. Partiet missade deadlinen för registrering för årets val, men 2020 hoppas de värva många röster. Kanske har Women’s Equality Party möjlighet att de sista dagarna innan valet sätta fokus på jämställdhet. Än är allt mycket osäkert.
