Hon är bara så bra! Storyn i Martina Montelius nya bok Oscar Levertins vänner är ingen given succé: den handlar om en kulturtant som åker Finlandsfärja. Men det räcker med att läsa ett par sidor för att inse att om det finns en berättelse som kan fånga livets oändliga torftighet och litteraturens oundgänglighet i relation till den så måste det vara Boel Märgåkers äventyr.

Sida vid sida med sin ambition att berusa sig och idka hor under resan längtar hon intensivt efter intellektuell stimulans. Hon vill höra författarna tala om sina skrivprocesser, hon vill veta hur det kom sig att de blev författare, hur det går till att kombinera kreativitet med vardagsliv (...) Boels önskan att få reda på de här sakerna, och mer därtill, är inte svåra att förklara. Hon vill helt enkelt lära allt som finns att lära om människan. Sådan är tant Boels själ beskaffad, och Gud nåde den som klandrar henne därför.

Författarinnan har uppenbarligen, liksom berättelsens ”Jörgen” en ”fäbless för underutnyttjade ord”. Hon strör generöst med sådana numera mer eller mindre utdöda uttryck. Självdistansen är så skarpsinnig och drastisk att den blir humoristisk. Läsaren ges möjlighet att betrakta eländet i all sin prakt utan att försjunka i depression – till vilket bidrar förstås en helt moralismbefriad blick.

Det finns tecken på att innevarande kulturår har kommit med en tantrenässans. Den här pärlan bidrar rikligt till den och överskrider den redan.