En stillsam revolution ägde rum i Sverige 1991. Den berörde alla medborgares trygghet, vardagsliv och, dittillsvarande, rättighet – hemmet. I ett svep skrotade regeringen Bildt bostadsdepartementet, upphävde bostadsförsörjningslagen, bostadsanvisningslagen och markvillkoret. De subventioner som tidigare finansierat byggandet minskade radikalt eller upphörde helt och bostadsbidraget för dem med svag ekonomi bantades.

– Det var en enorm reform. Den bostadspolitik som gällt i decennier skrotades och problemet är att den aldrig ersattes, säger Irene Molina professor i kulturgeografi vid Uppsala universitet. Märkligt nog skedde det i det tysta, utan någon egentlig offentlig debatt. Också vi initierade blev tagna på sängen.

Flera grupper ställs utanför

Den politiska viljan hette avreglering, många kommuner avskaffade sina bostadsköer och sålde allmännyttan. Byggandet slog i botten och har egentligen inte tagit fart förrän nu när bostadsbristen i flertalet svenska kommuner är akut. Från att vara ett politiskt projekt blev bostaden ett individuellt ansvar och den marknadsliberala nyordningen gynnade särskilt det privata ägandet.

”Vi har inte en särskild lastbilsminister som administrerar hur vi får fram lastbilar och en lastbilsfinansieringsminister, men vi har haft bostadsministrar som ansvarat för hur vi får fram bostäder”, sade dåvarande kommun- och finansmarknadsminister Mats Odell i en riksdagsdebatt 2006. Näppeligen ett uttryck för politisk prioritet.

Det lilla som byggts har mestadels varit bostadsrätter – och det i samband med kraftigt höjda hyror, ombildande av allmännyttans hyresrätter och ökad befolkning innebär att flera hushållsgrupper, som asylsökande, ensamstående föräldrar och ungdomar, ställs utanför eller har stora problem att hålla sig kvar på det som numera kallas bostadsmarknad.

Bopolitiken blir forskningsprojekt

– Vi kallar det för tvångsförflyttningar, säger Irene Molina. De som inte har råd att flytta tillbaka till sina lägenheter efter renovering får flytta till något mindre eller sämre för att få ekonomin att gå ihop. I miljonprogrammen kan hyran fördubblas och blir därmed lika hög som betydligt mer centralt belägen nyproduktion.

– Många måste flytta allt längre bort från arbeten, centrum och vänner. Det har naturligtvis konsekvenser för ensamstående mammor på flera sätt, bland annat den tid de måste lägga ned att pendla. Att jobben ligger allt längre bort får också konsekvenser för dem som inget har. Dessutom, säger Irene Molina, handlar det om mer än en adressändring – människor tvingas lämna sina hem.

Att det är kvinnan som fortsätter att ta huvudansvaret för barnen efter skilsmässan vet vi. Likaså att det är hon som tjänas minst och därför bor billigast och är mest trångbodd. Exakt hur de ofrivilliga flyttkedjorna ser ut finns det dock lite kunskap om – än. Nyligen startade ett stort forskningsprojekt där bland annat detta ska undersökas. Under fem års tid ska Irene Molina, med flera, studera 50 år av svensk bostadspolitik ur ett intersektionellt perspektiv.

– Det är bra att regeringen investerar drygt sex miljoner om året för att få igång byggandet, säger hon. Men som bostadspolitisk åtgärd är det alldeles för lite. Jag vill se en ny bostadspolitisk utredning som också tar hänsyn till jämställdhet och de social konsekvenser reformerna får.

Hyresrätter olönsamma

Till det bifaller Mats Wilhelmsson, professor på KTH, Kungliga tekniska högskolan. Han vill också se en blocköverskridande skattepolitisk överenskommelse som är utformad att hålla åtminstone tio till femton år.

– Att slopa investeringsstödet, men behålla bruksvärdessystemet i hyressättningen är olyckligt, säger han. Det skapar obalans och innebär, förstås, att få bygger hyresrätter. Enligt ekonomisk teori skulle marknadsanpassade hyror innebära större rörlighet bland hyresgästerna. Om fler flyttade skulle också fler lägenheter bli lediga till gagn för dem som ingen har. Dessvärre fungerar det inte, medger Mats Wilhelmsson.

– Flyttkedjorna är en svag länk, säger han. Och egentligen vet vi inte riktigt varför. Mer marknadsanpassade hyror behöver inte betyda att fler får svårt att hitta en bra bostad, enligt Mats Wilhelmsson.

– Det går att lösa genom fördelningspolitik, säger han. En modell vore ett generöst bostadsbidrag. Ett sådant går att rikta till de grupper man vill stödja.

Liten ekonomisk satsning

Från och 2016 anslår regeringen årligen 6,7 miljarder till att bland annat subventionera billiga hyresrätter. Bostadsminister Mehmet Kaplan, Mp, tycker att frågan om investeringsstöd har varit ”ideologiskt infekterad” och att situationen nu är så akut att investeringsstöd behövs. Pengarna beräknas räcka till cirka 15 000 nya hyresrätter, dessutom ska viss del av stödet gå till att rusta befintliga lägenheter och investeringar i infrastruktur som underlättar byggande. Problemet är, enligt Boverket, att vi behöver 70 000 nya lägenheter – per år.

Mehmet Kaplans intention att öka jämställdheten mellan bostadsrätter och hyresdito är en hänvisning, eller snarare en blinkning, till klassisk socialdemokratisk bostadspolitik. Med skillnaden att då satsade staten betydligt mer, i snitt 30 miljarder årligen. 1974 slog den svenska regeringen fast målet att det skulle råda neutralitet mellan olika upplåtelseformer. Oavsett om man hyrde eller ägde sin bostad skulle kostnaden, standarden och inflytandet vara detsamma. Under decennier var allmännyttan ett viktigt verktyg i bostadspolitiken genom sin ledande roll i hyressättningen. Alla skulle ha rätt till och råd med ett hem. Sverige undvek det kategoribyggande för låginkomsttagare, social housing, som finns, praktiskt taget, i hela västvärlden.

Sekundär marknad växer fram

– Det finns också bra exempel på social housing, där bostäderna är integrerade i centrala och/eller attraktiva områden. Ungefär som allmännyttan i Stockholms innerstad, att planera på det sättet motverkar segregering, säger Ingrid Sahlin, professor på Socialhögskolan i Lund.

Begreppet bostadslös ersattes under 1990-talet med ordet hemlös och något som socialtjänsten ansvarade för. På så sätt, menar Ingrid Sahlin, frikopplades problemet från bristen på bostäder och blev i stället ett individuellt och socialt problem förorsakat av missbruk, psykiska sjukdomar och arbetslöshet.

En ny sekundär bostadsmarknad växte fram där kommunernas socialförvaltningar hyrde lägenheter av fastighetsägarna som sedan hyrdes ut i andra hand. De som hyr av socialtjänsten har inte alls samma rättigheter som hyresgäster med ett förstahandskontrakt, exempelvis omfattas de inte av besittningsskyddet. De kan inte heller välja lägenhet och måste ibland flytta på kort varsel. Kontrakten är dessutom ofta villkorade med förbud mot husdjur, nattgäster, rökning med mer.

– Sociala kontrakt är definitivt en växande trend, säger Ingrid Sahlin. Enligt Boverket fanns det 2011 13 000, i december 2013 hade de ökat till över 16 000. Då ska man tänka på att det bara är en person som står på kontraktet, ofta bor det fler i lägenheten, över 4 500 barn berörs.

Inte sällan ställer fastighetsägaren krav på myndigheten: att de ska kontrollera hyresgästen och tillhandahålla olika former av boendestöd. Det blir dyrt för kommunerna. Ingrid Sahlin har ett förslag:

– Om de allmännyttiga bostadsföretagen tog socialtjänstens kostnad för boende och av värden begärd tillsyn och boendestöd skulle de se att det blir billigare om de själva tillhandahåller förstahandskontrakt.