Om Maria Sandel (1870-1927) varit man skulle hon förmodligen varit en känd författare. Hennes dramatiskt utsatta, och på samma gång rika liv, är som gjort för en filmatisering. Hon var den första kvinnliga proletärförfattaren, skrev om arbetarfamiljer, främst om fattiga kvinnor i Stockholms slumområden.
Själv försörjde hon sig som hemstickerska, vårdade sin handikappade mor i en nödbostad belägen i Kungsholmens barackområde. Vid trettio blev hon döv och hade nedsatt syn. Trots detta läste hon och skrev. Grannarnas svåra liv – mest ensamstående kvinnor och mödrar – blev skönlitterärt stoff. Talande nog hette Sandels debut 1908 Vid svältgränsen.
Hon var samtida med första vågen av arbetarskildrare som Martin Kock och Karl Östman. En solitär, så brukar hon beskrivas, men politiskt engagerad, skrev dikter i Socialdemokraten. Namnet till kvinnoförbundets tidning, Morgonbris, kläckte hon. Klarsynt formulerade hon ett bistert underläge som arbetarkvinna och författare.
”Det är så ofantligt mycket man behöver veta för att skriva skapliga dikter … tänk på att alla män varit framstående på skilda områden. Tegnér biskop, Geijer professor, Snoilsky, Heidenstam … man ska förgäves leta efter någon som inte fått en fin uppfostran … Det är sedan arbetarbiblioteket öppnat sina tillgångar för mig som jag förkovrats. ”
Imploderande vrede
Vad som fascinerar är Sandels intellektuella hunger och mod. Hon var dotter till en dräng och en hemmafru. Som ung reste hon till Amerika och arbetade fyra år som hembiträde. Där publicerade hon dikter i Nordstjernan. Hon var en språkbegåvning som på egen hand lärde sig engelska, franska och tyska. Främst för att kunna läsa skönlitteratur på originalspråk. Många radikala borgarkvinnor – som Amalia Fahlstedt och Ellen Key – ville stötta henne. Men raskt konstaterade Sandel att villkoren dikterades av dem. Hon var inte lättduperad, bar på en imploderande vrede.
Det blev sex noveller och romaner och glädjande nog kommer nu Familjen Vinge i nyutgåva. Den gick som följetong i Socialdemokraten 1909 och 1913 gav Bonniers ut den i lågprisutgåva. Karl-Otto Bonnier krävde dock att Sandel reviderade texterna och strök det som var ”hårdt och partifärgadt”. I den aktuella utgåvan har Murbruk förlag valt att ge ut den ocensurerade originalversionen. Tack!
Sandel skriver rytmiskt, levande och för sin tid modernt. Till formen är romanen präglad av följetongsformatet, likt enskilda noveller där karaktärerna återkommer. Vardagsbestyren skildras antropologiskt detaljerat och den som inte är inläst på proletärlitteraturen förvånas nog över att hemmet är spelplatsen, inte fabriken. Så var det ofta med proletärlitteraturen, den skildrar sällan rena arbetsmoment, snarare sviterna av att ha ett fysiskt nedbrytande, riskabelt och underbetalt jobb vid maskinerna eller som trappstädare nattetid. Förvisso kom romanen Virveln samma år som handlade om arbete på karamellfabrik. Till den ”wallraffade” Maria Sandel för att kunna skildra sexuella trakasserier. I Familjen Vinge är det däremot sonen som kommer hem till ”morsan” (änkan) med ”dödsblekt ansikte” och har förlorat två fingrar.
Antropologiskt detaljerat
Nöden ställer till det. Fru Nilssons barn får inte egna skor. Tuberkulosen får dödlig utgång för dottern Vinge. Männen super och brukar våld mot kvinnorna. Redan trångbodda tvingas hyra ut och leva tätt inpå främlingar.
Den röda tråden är inneboendets konsekvenser. Har man tur blir det en litteraturälskande hemstickerska, (likt Sandel själv). Har man otur blir det en man som förgriper sig på barnen när modern nattarbetar. Just det avsnittet är målat i groteska drag som påminner om naturalisten Zolas kraftiga penselföring. Den tidens inneförfattare. Men större delen av boken skildrar en livfull och trygg gemenskap likt stuginteriörerna i Elsie Johanssons romansvit om Nancy. Dialogerna rymmer moralfilosofiska resonemang om kärlek och samlevnad, om överhetens maktfullkomlighet och om att göra lumpen eller inte.
Ibland lägger sig Sandels ilska i vägen för hennes nyanserade människoporträtt. Kvinnokropparna var särskilt utsatta i en tid då vartannat barn var utomäktenskapligt och prostitutionen utbredd. Litterär hämnd mot svekfulla män lågar genom hela författarskapet: ”Att tro en man är det dummaste som man kan göra.” Ett utrop som upprepas av Moa Martinson några decennier senare. Man kan ana att Sandel var utled på den gängse bilden av arbetarklassen som kulturfattig och andligt lat. Närmast demonstrativt skildras hur Vinge-barnen är ”konstnärsgryn”, de målar, syr, finsnickrar och spelar olika instrument.
Tack vare Maria Sandels författarskap fick arbetarkvinnorna och deras barn själ och hjärna, med andra ord: de blev människor.
