Inga bevis har någonsin hittats som belägger de frigivna Guantánamofångarnas skuld. Nu demonstrerar fyra av dem utanför den amerikanska ambassaden i Uruguay och kräver att få röra sig som fria människor. Tretton år i fängelse utan rättegång är ett hårt straff för oskyldiga människor, konstaterar Ana Valdés som vet av egen erfarenhet vad det innebär att fängslas av politiska skäl.
De som kör förbi bunkern där den amerikanska ambassaden i Montevideo har sitt gigantiska kontor har numera vant sig vid att se fyra unga män sittandes utanför i en liten privat trädgård. Ibland står de knäböjda och ber.
Ambassaden ligger vid vattnet och Rio de la Platas mäktiga vågor slår hårt mot stränderna. Det börjar bli kallt och de tidigare Guantanamo-fångarna som demonstrerar utanför ambassaden har fått både tält och vinterkläder av grannar och bekanta.
Idyllen som började i december när Uruguays förra president José Mujica erbjöd asyl till sex tidigare fångar som befriats från Guantanamo är plötsligt slut och de frigivna har blivit en huvudvärk för den nya presidenten Tabaré Vázquez.
De klagar både på FN och på den uruguayska regeringens långsamma procedurer, de kräver varsin bostad och en viss summa pengar så att de kan ta hit sina familjer. De kräver passhandlingar och att kunna resa som fria människor.
Fängslades med hjälp av ”krigets lag”
Turerna kring deras ankomst till Uruguay har inte varit transparenta nog, ingen av dem vet sin status. Är de politiska flyktingar, är de fortfarande fångar eller är de fria individer som kan resa och bosätta sig var som helst?
Samtalet mellan presidenterna Mujica och Obama om Guantánamofångarna var hemliga och det är den förra USA-ambassadören i Uruguay, Obamas vän och dominikanskfödda Julissa Reynoso som var mäklare för överenskommelsen.
FN har erbjudit dem ett års ekonomiskt stöd och lägenheter eller hus betalda under ett år samt en viss summa pengar som de kan betala mat och kläder med.
I det dyra Uruguay kommer inte summan som de har blivit erbjudna att räcka särskilt lång.
Fångarna, som har suttit fängslade tretton år utan rättegång, och som i dag anses ofarliga, kräver att USA ska ersätta dem ekonomisk för deras lidande. Men en hög tjänstemän som uttalat sig om detta ansåg inte att USA skulle stå för några kostnader och inte heller ersätta fångarna eftersom de varit fångar under krigets lag.
Den så kallade krigets lag är en lag som USA själv har instiftat och som bryter mot alla internationella överenskommelser som berör krigsfångarnas levnad och öde. Lagen förbiser Genèvekonventionen och alla internationell lagstiftning.
Inga brev, inga samtal
Wikileaks släppte för en tid sedan hemligstämplade dokument som redogör för turerna kring tillfångatagandet och grunderna för anklagelserna. Inga bevis har någonsin hittats som belägger deras skuld, de anses vara sympatisörer till Hamas eller Al Qaida, de anses vara ett hot mot amerikanska intressen runt i världen.
Men tretton år i fängelset utan rättegång är ett hårt straff för oskyldiga människor. Under tretton år har de varken sett eller kommunicerat med sina familjer, inga brev, inget telefonsamtal, inga besök. Via advokaterna har de kunnat förmedla att de levde och mådde bra under omständigheterna.
Den engelsk människorättsorganisationen Cages, som arbetar med politiska fångar runtom i världen och som särskilt bevakar Guantánamo, inledde häromdagen en insamling för att samla pengar åt de frigivna i Uruguay.
De samlade 20 000 dollar på en vecka men sedan tog det slut eftersom Cages uruguayska partner kunde inte garantera att pengarna skulle gå direkt till fångarna och hur de skulle fördelas.
Vill bilda familj
Jag hälsar på dem regelbundet och vi samlar kläder och cyklar åt dem, men ingenting hjälper om de inte får en bostad och ett jobb som de kan försörja sig på. Utan språket är deras chanser till ett jobb minimala och allt blir ett hemskt moment 22.
En av dem, palestiniern Mohammed Tahanmatan, har valt att inte demonstrera utanför ambassaden och att inte kräva USA på någon ersättning. Han har avböjt sina amerikanska advokaters förslag om att hälsa på honom i Uruguay och stämma den amerikanska regeringen.
Han har hittat en livskamrat i en uruguaysk kvinna som konverterade till islam för några år sedan. Han drömmer om att bilda familj och få rätt att återvända till Palestina så småningom med sin uruguayska fru. Han har skrivit på ett avtal med den uruguayska regeringen och förväntar sig inte något stöd eller någon ersättning från USA, han vill bara bilda familj. Mohammed är en fredsmänniska som inte ens fördömer Israel. Några av hans syskon arbetar på israeliska företag och han säger att folket, det vill säga de enkla människor, inte hatar varandra. ”Vi drömmer om en framtid där vi palestinier och judarna kan dela på landet och leva som grannar och respektera varandra.”
De hälsar på mig och jag frågar henne hur det känns att vara född i ett sekulariserat land som Uruguay där religionen inte ingår i någons vardag och hitta en plats i islam.
Hon ler och förklarar att det kanske är därför hon fann en plats i islam. ”Min familj är vanliga sekulariserade uruguayare, min pappa är notarie och min mor lärare i litteratur, Jag har gått i en dyr privatskola och min familj är hög medelklass. Vi reste mycket och jag lämnade hemmet väldigt ung, bosatte mig i utlandet och arbetade som psykolog. Där träffade jag en muslimsk man och han introducerade mig till islam. Jag upptäckte att det fanns en kvinnoroll där som jag trivdes med, långtifrån bilden som medierna förmedlar är islam en kvinnofientlig religion, allt man läser om förtrycket handlar om hur män misstolkar islam och får religionen att bekräfta deras egna fördomar.”
”Mohammed och jag vill leva ett normalt liv. Han har rätt till det.”
Befogad misstro
En annan av de före detta fångarna, Jihad Ahmed Diyab, som anklagades för att vara medlem i Al Qaida, demonstrerar inte heller utanför ambassaden. Hans fysiska tillstånd är dåligt, han misstror läkarna och psykologerna, han säger ”jag är muslim och min tro har hållit mig stark under alla dessa år, jag sätter mitt öde i Allahs händer”.
Och Adel, kocken från Tunisien, drömmer om att öppna en krog där han kan laga arabisk mat, shawarma och falafel. Och Ahmed vill jobba med sitt gamla yrke, juvelerare, han säger förvånat att han inte förstår varför vi, kvinnor i Uruguay, går ut med så lite juveler. Hemma hos dem skiner varje kvinna med guld och stenar.
Efter beskedet att USA inte erkänner något fel och vägrar att ersätta dem för tretton år i fängelset utan rättegång brister en av dem i gråt och säger:
“Som vanligt USA slipper att ansvara för de mänskliga tragedierna som deras krig orsakar.”