I början på 00-talet talades det mycket om de ”små kejsarna”, en benämning för bortskämda endabarn som slipper ansvar i hemmet. Detta pågick parallellt med att flera inhemska forskningsstudier visade att många barn led av psykisk ohälsa.

2004 fanns det enligt officiella siffror 30 miljoner barn under 17 år som led av psykisk ohälsa i Kina. Hälsoministern konstaterade att barnens psykiska ohälsa var anmärkningsvärd och berodde på samhällets snabba förändring. För att stödja barn och unga startade statsmakten och det kommunistiska partiets ungdomsförbund ett hjälpprogram där lärare i grundskolan utbildades i psykologi för att bättre kunna förstå och stödja eleverna, medan gymnasieelever och universitetsstudenter fick en webbsida och en manual som de kan ta hjälp av för att reda ut sina problem.

Nu talas det om att självmord, enligt den kinesiska myndigheten för sjukdomskontroll och prevention, har kommit att bli den främsta dödsorsaken bland barn och ungdomar. Denna utveckling tas på stort allvar och fler program har startats för att stödja barn och unga med psykisk ohälsa. Stödprogram är dock (endast) en åtgärd mot symtomen. Orsakerna till att barn och unga lider av psykisk ohälsa finns kvar, och allt fler barn blir drabbade.

Privata företagen

I dag finns varken en stor syskonskara (som kan hjälpas åt att försörja de gamla och de sjuka) eller en samhällsservice (skola, försörjningsstöd, sjukvård och pension) för majoriteten av befolkningen. Samhällsservicen, som byggdes upp under den kommunistiska ekonomiska politiken, är knuten till den plats där man folkbokfördes vid födseln och eller den kommunala, kollektiva eller statliga anställningen. I dag är dock de privata företagen den största arbetsgivaren i Kina och allt färre lever där de är folkbokförda: De människor som de senaste tre decennierna har flyttat för att söka försörjning är inte folkbokförda där de nu bor och arbetar. Beslutsfattarna kallar dem för ”den flytande befolkningen” eftersom de har tillåtelse att flytta, men inte att skriva sig på sin nya hemort. Det vill säga att majoriteten av den (löne)arbetande befolkningen nu är utestängd från samhällsservice som försörjningsstöd, sjukvård och pension och deras barn från den kommunala skolan.

Att det enda barnet får en god utbildning och ett (välbetalt) arbete är nu livsavgörande, för barnet och för de åldrande föräldrarna. Således förväntar sig nu en betydande del av Kinas föräldrar att barnen skall leverera toppbetyg och skonar dem därför från ansvar i hemmet och arbete i jordbruket. Barnen lever under konstant press, många blir slagna av sina föräldrar om de inte får ett bra resultat på proven och en del begår självmord till följd.

Enbarnspolitikens konsekvenser

Utbildningssystemet har kritiserats bland annat för att vara resultatinriktat och en reform av utbildningssystemet är planerad, men utbildningssystemet är endast en länk i en kedja av politiska beslut som leder till att barn lider av psykisk ohälsa.

Föräldrarnas förväntningar och barnens tunga plikt att försörja dem är en konsekvens av enbarnspolitiken i kombination med att en stor del av befolkningen nu står utan samhällsservice. Och den sociala exkluderingen är ett resultat av att beslutsfattarna har valt att inte anpassa folkbokföringssystemet till rådande arbetsmarknad. Barnens psykiska ohälsa är med andra ord en konsekvens av att omställning av samhällsservicen inte går hand i hand med omställningen av den ekonomiska politiken – att beslutsfattarna för en ensidig ekonomisk tillväxtpolitik på bekostnad av medborgarnas hälsa.

De barn vars föräldrar har flyttat i hopp att finna en försörjning har antingen blivit lämnade hos släktingar - där de kan gå i den kommunala skolan och få den hälsovård och annan samhällsservice som är knuten till folkbokföringen - eller fått följa med till en plats där de inte har dessa rättigheter. Miljontals barn har under flera decennier på så vis tvingats att antingen leva utan sina föräldrar eller söka sig till frivilligorganisationernas skolor.

Omkring 58 miljoner barn som lever på landsbygden har föräldrar som har flyttat i hopp om att kunna hitta försörjning i städerna. Det är 28,3 procent av alla barn på landsbygden. Under 10-talet har flera inhemska studier gjorts som visar att de lämnade barnen mår betydligt sämre än andra jämnåriga barn på landsbygden. Forskare vid institutionen för folkhälsovård och institutionen för service och hälsomarknad, vid Anhui medicinska universitet, har gått igenom de studier som finns för 2013. I sin sammanställning kommer de fram till att de lämnade barnen som lider av depression är mellan 12,1 och 51,4 procent fler än andra jämnåriga barn på landsbygden. När det gäller ångest är procenttalen något högre. Variabiliteten beror enligt forskarna på att olika mätmetoder har tillämpats.

Andra studier visar att även de barn som föräldrar har tagit med i flytten mår sämre än de barn som bor i städerna och är folkbokförda på orten. Forskarna framhåller att det inte är ekonomin, utan den sociala exkluderingen, som är orsaken till att denna grupp av barn lider av psykisk ohälsa.

Grundläggande förändring

Det är således inte främst fler stödprogram som nu behövs, utan en grundläggande förändring av politiken och samhällsorganisationen. Någon avgörande förändring av enbarnspolitiken och framför allt av folkbokföringssystemet står dock inte för dörren.

I juli 2014 lät regeringen meddela sina planer för folkbokföringssystemet, hukou: I mindre samhällen och städer kommer samtliga restriktioner att lyftas, medan städer med 1–3 miljoner invånare kommer att ha lågt satta krav för byte av folkbokföringsort och storstäderna, som Beijing och Shanghai, kommer fortsatt att vara restriktiva med nya hukou.

Och i april 2015 meddelade Shuli Song, talesperson för Nationella hälso- och familjeplaneringsmyndigheten, att ”familjeplaneringsstrategin kommer att fortsätta att gälla så länge som befolkningsstorleken sätter press på tillgångarna, miljön och den ekonomiska och sociala utvecklingen”.

Den politiska toppen fortsätter således med enbarnspolitiken och tar små steg i rätt riktning i anpassning av folkbokföringssystem till den rådande arbetsmarknadspolitiken och ekonomiska tillväxtpolitiken. Trots de små stegen kommer majoriteten av dem som har flyttat de senaste 30 åren fortfarande att vara utestängda från samhällsservice som skola, sjukvård och försörjningsstöd, eftersom de har flyttat till Beijing, Shanghai och andra städer i den storleksordningen. En stor del av dem som flyttar i framtiden kommer inte heller att ha tillgång till denna samhällsservice, och kommer att bli utan pension om de inte sparar till den själva. Dagens beslutsfattare räknar på detta vis in barn, unga och (blivande) vuxna som en tillgång i den ekonomiska tillväxtpolitiken – en tillgång som inte får kosta samhället något alls. Liksom sina föregångare har de valt att inte ta hänsyn till barnens psykiska hälsa.