Den brittiska journalisten Gall kom till Afghanistan 2001, efter terroristattacken mot USA den 11: e september. På nära håll kunde hon följa USA: s krig i Afghanistan under tio års tid.
- Under min tid i Afghanistan reste jag regelbundet till Pakistan, förklarar Gall. Med tiden blev det uppenbart att landet spelade en betydelsefull roll i kriget, det var där talibanerna bland annat tränades och omorganiserade. Utvecklingen i landet skildrar Gall i sin bok ”Fel fiende: USA i Afghanistan 2001-2014” som kom ut 2014.
Det blev mer och mer uppenbart, menar Gall, att den Pakistanska underrättelsetjänsten, som styrs av landets militär, stöttade talibanerna och tolererade al-Qaedas närvaro. Pakistan, som skulle vara USA:s allierade, hade intresse i att kontrollera Afghanistan som sin bakgård genom talibanerna och ville bli av med allt utländskt inflytande.
- Jag ville avslöja detta, förklarar Gall, och visa hur USA:s strategi var felaktig och missförstådd.
Visste om Bin Ladens tillhåll
I boken kunde också Gall med hjälp av en källa inifrån Pakistans underrättelsetjänst bekräfta inte bara Pakistans kännedom om Bin Ladens tillhåll, men att han även var under deras beskydd. När Gall för första gången publicerade informationen i New York Times blev det självklart uppståndelse.
I dag arbetar Gall som New York Times Nordafrikakorrespondent och har under hela sin karriär täckt krigszoner. Men yrkesvalet var inte givet för krigsreportern som påbörjade sin journalistiska karriär i Ryssland. Gall var snarare intresserad av språk och av att se världen.
– Min pappa [den brittiska tv-reportern Sandy Gall] avrådde mig från att bli journalist om jag inte verkligen ville, beskriver hon när vi möts på ett kafé intill strandpromenaden i La Marsa, en förort till Tunis, långt ifrån hennes före detta vardag i Afghanistan. Det var ett slitigt och lågavlönat yrke betonade han för sin dotter.
Men Gall, som talar flytande ryska, började arbeta för Moscow Times 1994.
- Jag bara älskade det, förklarar hon. Det är bara du och storyn när du gör pappersjournalistik och jag var väldigt tursam som var i landet under den här intressanta perioden.
Var med om Sovjetunionens fall
Sovjetunionen upplöstes i slutet av 1991 och det första Tjetjenienkriget – som Gall snart var på väg till att täcka – startade 1994. Det var den första i vad som skulle komma att bli många konfliktzoner. Den blivande krigsreportern – då i 30-års åldern – upptäckte att hon kunde täcka konflikter på ett effektivt sätt utan att gripas av panik.
- Tidigare hade jag funderat på biståndsyrket men kom då till slutsatsen att det endast agerar som ett tillfälligt plåster utan att verkligen lösa någonting, förklarar Gall.
Men med journalistiken insåg hon betydelsen av objektiv information vid konflikthärdar vilken hon menar ofta är krigets första offer.
Täckte kriget i Bosnien åt New York Times
Snart därefter erbjöd New York Times Gall en korrespondenttjänst för att täcka Bosnienkriget och hon spenderade tre år i Kosovo och Serbien. Det var inte heller en lätt konflikt att täcka, medger Gall men under sina många år i konfliktzoner aldrig tvekat över sitt yrkesval.
- Antingen så klarar du av krigsrapportering eller inte, menar hon, men ju mer du gör det desto mer inser du dess betydelse. Till blivande journalister vill hon säga att om du inte är helt säker så gör det inte.
I dag är hotet mot journalister stort, något som Gall fick erfara under sitt uppdrag i Kabul när hon täckte Afghanistan och grannlandet Pakistan. Det är viktigt att aldrig resa ensam, betonar hon. Det var det misstaget som den amerikanske journalisten Daniel Pearl begick i Karachi, i södra Pakistan, vilket innebar att man snabbt förlorade värdefull tid i jakten på att finna honom. Pearl mördades nio dagar senare av sina kidnappare. Därför är det viktigt att vara tillsammans med en tolk eller chaufför som du litar på, förklarar Gall och att alltid informera sin omgivning om vart man är på väg. I dag, till skillnad mot tidigare, har journalister blivit en måltavla för till exempel al-Qaeda och den Islamska Staten – till och med en värdefull inkomstkälla genom lösensummor.
– Det råder också en utbredd misstänksamhet, de här grupperna sprider till befolkningen att de inte kan lita på journalister, förklarar Gall som träffat många som blivit indoktrinerade av al-Qaeda.
Lugn under hot
Under tiden i Afghanistan var det ofta svårt att resa till talibanstyrda delar av landet och kidnappningar och självmordsbombare var ett ständigt hot. Vid ett tillfälle blev hon attackerad av fyra män på sitt hotellrum, hon varnades att inte intervjua talibaner och inte resa igen till talibankontrollerade områden.
- Den storyn publicerades kort därefter, säger Gall, som att det vore det mest självklara i världen att inte vika sig. Hoten kom från den Pakistanska underrättelsetjänsten och därmed indirekt militären.
- Det är ingenting nytt, kommer man för nära någonting som de inte vill att man ska rapportera om, då stoppar de en.
- Man lär sig att leva i en farlig miljö, säger hon. Samtidigt understryker hon betydelsen av att täcka Afghanistan för USA under den här perioden.
I dag är hennes bok ännu en gång på tapeten i och med nyligen publicerad information från den grävande journalisten Seymour Hersh som bland annat menar att Vita Huset fick information om Bin Ladens tillhåll från en Pakistansk underrättelseofficer i utbyte mot 25 miljoner US dollar. Det är något som Gall också kan understryka. Därutöver påstår Hersh bland annat att Pakistans toppgeneraler Ashfaq Parvez Kayani, den före detta militärchefen och underrättelsetjänstchefen Ahmed Shuja Pasha hade kännedom om den amerikanska räden mot Bin Laden.
Fortfarande frågetecken
Gall har inte själv kunnat bevisa detta men erkänner att det skulle reda ut en del frågetecken som spökat sedan hon besökte Bin Ladens gömställe i Abbottabad dagen efter attentatet. Enligt uppgifter från polisen den dagen hade grannar ringt in och rapporterat att man bland annat hört en helikopterkrash men militären uppmanade då polisen att stå åt sidan. Men trots att militärbasen var belägen nära Bin Ladens gömställe så kom inte den Pakistanska militären förrän efter att Amerikanerna lämnat platsen, vilket beräknats vara omkring 40 minuter senare. Om det inte var så att de visste, varför kom de då inte dit i tid? Många frågor återstår.
- Det är otroligt att det fortfarande finns ett sådant intresse för Bin Laden, säger Gall eftertänksamt och erkänner att än i dag kan hon inte låta bli att gräva i fallet.
Det uppslukar än, säger hon utan att kunna gömma entusiasmen i sin röst trots att hon betvivlar att vi någonsin kommer få veta exakt vad som hände den 2 maj 2011:
- Jag kommer nog fortsätta följa det i evigheter.
Blir det kanske en uppföljare, frågar jag Gall. Kanske det, svarar hon med ett leende.
