Att kvinnor och män ska ha samma makt att forma samhället och sina egna liv är sedan 2006 det övergripande målet för jämställdhetspolitiken. Ändå har framstegen på avgörande områden varit måttliga. Alliansens individinriktade politik har nu ersatts av en feministisk regering i minoritet. Vi har låtit de demokratiska riksdagspartierna och Feministiskt initiativ (Fi) tala om var de står i de senaste årens mest debatterade reformförslag och vilka som är beredda att stödja tvingande åtgärder för att omsätta ambitionerna i praktik. Mest reforminriktade är inte oväntat Fi och Vänsterpartiet, medan Kristdemokraterna och Moderaterna är de mest tveksamma.
Med sex partier för, två som säger kanske och inget emot är en samtyckeslagstiftning den reform som har starkast stöd bland partierna och kommer med all sannolikhet att genomföras under mandatperioden. Att en sådan reglering ännu inte klubbats igenom beror på att de flesta ändå vill invänta den utredning om våldtäktsbrottet som pågår.
Enligt regeringspartierna ska en samtyckesreglering införas i lagstiftningen så snart utredningen är klar. Socialdemokraterna (S) hoppas att propositionen kan behandlas av riksdagen under 2017, medan Vänsterpartiet (V) inte ser någon anledning att vänta, utan ser utredningen som onödig. Miljöpartiet (MP) och Moderaterna (M) anser att ett oaktsamhetsbrott också ska införas, en fråga som ingår i den pågående utredningen. Feministiskt initiativ (Fi) vill gå ett steg längre och förespråkar en lag där brist på frivilligt deltagande ska avgöra ansvarsfrågan.
Att Sverige får någon form av jämställdhetsmyndighet under mandatperioden ser ut att vara en lågoddsare, men även här vill S invänta en pågående utredning. Bristerna i systemet med långtgående mål som ingen myndighet har ett samlat uppdrag att genomföra, stödja och följa upp har påtalats av många. Senast var det Riksrevisionen som konstaterade att det saknas en struktur som tar hand om resultatet av de jämställdhetssatsningar som alliansregeringen finansierade med 2,6 miljarder kronor under sin åtta år vid makten.
Samtliga partier utom KD och M vill via lagstiftningen säkerställa att stjärnfamiljer har möjlighet till samma stöd juridiskt och ekonomiskt som kärnfamiljer.
Någon lagstiftning mot könsdiskriminerande reklam blir det inte så länge S hellre fortsätter samtala med branschen. Och när det gäller afrofobi och rasism är det bara Fi och MP som förespråkar en nationell handlingsplan. Även S, FP och V lyfter fram en rad konkreta åtgärder de ser behov av, medan C, och M är nöjda med det arbete de själva redan bedriver.
År efter år slås det fast att lönegapet mellan kvinnor och män består, med minimala förskjutningar. Mellan 2013 och 2014 minskade gapet med 0,2 procentenheter enligt färska siffror. JA-delegationen har lyft fram vad detta innebär när ett arbetsliv summeras. Nära hälften av kvinnorna som går i pension i dag hamnar under gränsen för EU:s definition av fattigdom. Men både när det gäller löner och pensioner är få partier beredda att agera på ett genomgripande sätt, utan vill fortsätta ungefär som hittills. De flesta partierna menar att det är reformer på arbetsmarknaden och i föräldraförsäkringen som så småningom ska leda till jämställda löner och pensioner. Både Fi och V vill förändra både pensionssystemet och skärpa Medlingsinstitutets uppdrag att verka för jämställda löner.
Vänsterpartiet skriver att ”begreppet ’väl fungerande lönebildning’ per definition även bör omfatta en systematisk utjämning av de strukturella löneskillnaderna mellan kvinno- och mansdominerade yrken. Det skulle knappast innebära en mer omfattande statlig styrning av lönebildningen än nuvarande tolkning av begreppet, där industrinormens procenttal som tak för alla avtal bidrar till att upprätthålla strukturella löneskillnader.”
