”Om jag vägrar detta har jag än mindre chans att få den rätt till assistans som är min i lagen, men som numera sällan är min i praxis och tolkningar. Därför tänker jag att det inte är på riktigt. Att allt är en show. Och ber assistenten dra upp nattlinnet över huvudet. Jag vet vad jag riskerar om jag inte gör det.” Christine Bylund utforskar begreppet samtycke i sin andra sommarkrönika.
Detta år har jag tänkt mycket på samtycke. Vad betyder det egentligen? Vem kan ge och
få det? Intresset för samtycket har handlat om att jag tvingats göra saker som jag aldrig
samtyckt till. Endast utifrån att jag behöver personlig assistans, alltså på grund av en
funktionalitet jag inte kan förändra, har jag tvingats.
I en tillsynes evighetslång process har jag omprövat min kommunala assistansersättning
och i den har också samtycket prövats. Men är det egentligen samtyckesbrott?
För mig är det enkelt.
Har jag samtyckt till att bli bedömd av en arbetsterapeut när jag äter frukost. Har jag
samtyckt till att hon ska se mina bröst när assistenten knäpper bh:n?
Nej.
Måste jag ändå göra det?
Ja.
Samtycket, mitt som andras, är i allra högsta grad villkorat. Om jag vägrar detta har jag
än mindre chans att få den rätt till assistans som är min i lagen, men som numera sällan
är min i praxis och tolkningar. Därför tänker jag att det inte är på riktigt. Att allt är en
show. Och ber assistenten dra upp nattlinnet över huvudet. Jag vet vad jag riskerar om
jag inte gör det. En del menar att jag genom att ompröva min assistans vet vad jag ger
mig in. Det vet jag mycket väl. Men vad är alternativet?
När jag är mitt i processen läser jag i Sydsvenskan om något som får blodet att isa.
Hässleholmsförsöket kallas det. Direkt tänker jag på ett annat namn,
Vipeholmsexperimentet.
Vipeholm – en svensk institution främst för personer med kognitiva normbrytande
funktionsvariationer. Där den svenska staten utförde medicinska experiment för att
kunna förbättra svenskarnas tandhälsa. De intagna matades med socker, godis och den
ökända Vipeholmskolan som inte gick att svälja, utan att få borsta tänderna, för att en
ville se hur socker påverkade kariesbildningen. Resultatet? Förödande.
De som utsattes för experimentet hade ingen möjlighet att samtycka och kunde inte ta
sig därifrån. Ändå säger en representant för svenska tandläkare i en radiodokumentär
för några år sedan att han ändå är stolt över experimentet. Eftersom svenskar sedan
fick världens bästa tandhälsa.
Hässleholmsförsöket är ett pilotprojekt där Försäkringskassan har velat ta fram en
starkare medicinsk kontroll över de uppgifter som en person som ansöker om assistans
lämnar. För att se om personen överdriver sina behov. För att kunna göra det har en gett
den sökande ett erbjudande – du lägger in dig på sjukhus. Nej, du är inte sjuk. Men där
kan vi utföra de tester du behöver, du får träffa läkare, arbetsterapeut och sjukgymnast.
Smidigt.
Den sökande har samtyckt till inläggningen och alla dessa tester. Men hur fri har den
varit att säga nej? Vägrar en blir chansen till jämlikt och självständigt liv än mindre.
Varför är detta inte en riksnyhet tänker jag, att en statlig myndighet bevakar friska
människor på sjukhus? Att vårdpersonal kontrollerar den de ska vårda och hjälpa. Är
det så här det ska vara nu? Har samhället accepterat idén om att vi alla är fuskare och
kostar pengar, att vi behöver kontrolleras och sättas dit? Vi som använder assistans.
Samtidigt faller detta helt naturligt in i den svenska historien. Där personer med
normbrytande funktionalitet är medicinens exempel. En linje som går från Vipeholm till
Hässleholm via otaliga mätningar av barns förmågor i gymnastiksalar på habiliteringar
runt om i landet, utan att barnet fått möjlighet att ge sitt samtycke. Som funkis får en
tidigt lära sig, min kropp är inte min, utan medicinens.
Så lätt väger samtycket. Min kropp är inte min. Jag kan lika gärna läggas in. Eller matas
med socker.
När mina bröst blottas för arbetsterapeuten tänker jag på Vipeholm. Önskar att sega
kolasträngar skulle tränga upp och skydda min kropp från insyn. Önskar att den som blir
intagen på sjukhus utan att vara sjuk ska hitta en kola under sängen. Som ett
meddelande från en tid allt för nära.
Vi är här. Detta har hänt oss.
Vi ska kämpa för upprättelse – samtycket är vårt att ge!
