Maria Arnholm anser att den förra regeringens skattesänkningar har gynnat kvinnor. Åsa Regnér håller inte med om det, men både Arnholm och Regnér ser skäl att formulera om de jämställdhetspolitiska målen. Det framgick under en debatt arrangerad av Jämställ.nu mellan nuvarande jämställdhetsministern och företrädaren på posten i Almedalen.
I det så kallade HÅJ-projektet (hållbar jämställdhet, genom vilket kommuner och landsting fick medel att arbeta för jämställdhet) föddes devisen ”alltid kön, aldrig bara kön”. Maria Arnholm och Åsa Regnér anser bägge att kön inte ska vara den enda maktordningen att se över för att uppnå ett jämställt samhälle.
– Jag tycker att det finns en jämställdhetsdimension som man alltid ska bära med sig, men man får aldrig bara titta i den dimensionen. Min erfarenhet som förskoleminister var att i de förskolor där man började prata om genus, fick man syn på andra saker också. Det kan vara så att vi behöver skruva på de jämställdhetspolitiska målen för att synliggöra det, säger Arnholm.
Jämställdhetsminister Regnér instämmer.
– Det tror jag också. I den kommande jämställdhetsutredningen finns skrivningar om att modernisera ett språk som speglar den debatt och verklighet vi har, där man har mer kunskap om att människor är mer sammansatta än att bara ha ett kön, ibland vill man inte ens definiera sig som ett kön. Jag hoppas att jag kommer få förslag till hur tänka kring det.
Med hänvisning till Kristdemokraternas och Sverigedemokraternas respektive dagar i Almedalen talar Regnér vidare om ett i samhället växande abortmotstånd och destruktiva debatter om integration.
– Det finns en väldig främlingsfientlighet och många förslag som handlar om det. Människorna som kommer till Sverige har med sig olika erfarenheter och bemöts på olika sätt och den hårda debatten drabbar kvinnor och män olika.
Åsa Regnér tycker att det är positivt att båda blocken är överens om de jämställdhetspolitiska målen men betonar att det finns skillnader i hur de ska uppnås:
– Den största utmaningen är att det råder ojämställdhet. Man ser skillnaderna överallt, arbetsmarknad, löneskillnader, representation, våld i nära relationer. Det är omöjligt att välja en huvudfråga, men om jag måste så är det den ekonomiska. Ekonomisk jämställdhet är motorn till mycket annat.
Arnholm delar uppfattningen att enskilda individer hindras från att leva sina liv som de vill för att de är fast i strukturer, bland dem könsmaktsordningen. Och även Arnholm anser att ekonomin har stor betydelse:
– En grundläggande fråga för varje regering är en sund ekonomisk politik och i den frågan har vi olika uppfattningar. Våra skattesänkningar gynnade kvinnor, säger hon.
Något som Åsa Regnér reagerar på:
– Jag som är ansvarig för socialtjänsten kan väl se en och annan konsekvens av skattesänkningarna som den tidigare regeringen har genomfört, som har drabbat kvinnor enormt. Det är kvinnor som förvärvsarbetar inom socialtjänsten och de går på knäna, för att a-kassan inte fungerar, för att ungdomsarbetslösheten aldrig sjönk, för att sjukförsäkringen försämrades. Och många av dem som kommer till socialtjänsten är kvinnor för att de har den lägsta inkomsten. Det här är en organisation som är extremt belastad på grund av att skattesänkningarna betalades av någon, vilket är dessa klienter och verksamheter, svarade Regnér.
Maria Arnholm framhåller istället alliansregeringens delegation för jämställdhet i arbetslivet, den så kallade JA-delegationen, som åtgärd för att sluta lönegapet mellan könen. Förslagen från delegationen bör nu tittas på, menar hon. Åsa Regnér lyfter istället fram att Arbetsförmedlingen har fått i uppdrag igen att arbeta mot den könsuppdelade arbetsmarknaden, något som Alliansen tog bort. Dessutom avser hon att kräva lönekartläggning enligt diskrimineringslagen varje år, något som alliansregeringen ändrade till vart tredje.
– Statlig lönepolitik är inget jag vill ha och inte heller Maria vill nog det.
Med det syftar hon på förslaget att ge Medlingsinstitutet i uppdrag att främja jämställdhet, genom att prioritera upp den delen av uppdraget till myndigheten, som redan innebär att staten blandar sig i genom att slå fast att industrin ska sätta normen för löneökningarna i samhället. Förslaget stöds i nuläget endast av Vänsterpartiet och Feministiskt initiativ.
