1871 publicerade irländaren Joseph Sheridan Le Fanu vampyrföljetongen Carmilla, 26 år innan landsmannen Bram Stoker utgav Dracula. Carmilla var inte den första engelskspråkiga vampyrberättelsen, men väl dock den första om kvinnliga vampyrer och queera drifter. Bakhåll har nu gett ut kortromanen i nyöversättning av Charlotte Hjukström.
Det 18-åriga berättarjaget Laura bor med sin engelska far och sina franska guvernanter madame Perrodon och mademoiselle de Lafontaine i ett ensligt schloss i habsburgska Steiermark. Hennes österrikisk-ungerska mor dog när dottern var spädbarn. Närmaste by består av en öde kyrka och söndervittrade gravar. Fonden är klassiskt skräckromantisk med gotiska kapell, murgrönsbevuxna klippor och karmosinröd utrechtsammet. Som ett avbrott i avskildheten emotser Laura ett längre besök av faderns vän general Spielsdorf och dennes tonåriga systerdotter Bertha Rheinfeldt.
Visiten blir dock inställd på grund av Berthas plötsliga och till synes oförklarliga död. Ensamheten bryts i stället av att ett hästspann faller omkull framför vindbryggan och resenären Carmilla, till synes en kvinna i Lauras ålder, inkvarteras på slottet för att återhämta sina delikata nerver. Till Lauras skräckblandade förtjusning ser gästen exakt ut som kvinnan hon sett och smekts av i sin barndoms mest minnesvärda och skrämmande mardröm.
Vampyrer och blodfattiga hysterikor
Carmilla är blek, sover hela dagen och deltar varken i måltider eller aftonbön. Det enda hon vill avslöja om sig själv är att hon härstammar från samma utdöda adelsätt som Lauras mor. Ortens bönder börjar krevera i en mystisk, snabbverkande åkomma, vars huvudsakliga symptom är en huggande smärta i strupen. Samtidigt blir Laura allt klenare. Varje natt känns det som om två nålar penetrerar huden på hennes bröst. Ibland ser hon ett svart kattdjur stryka kring hennes säng.
Titelvampyren skildras mestadels med en tidstypiskt diagnostisk vokabulär. Kvinnan som utger sig för att vara hennes mor understryker att flickan har bräcklig hälsa och nervös läggning, men ingen benägenhet för krampanfall. Familjeläkaren doktor Spielsberg konstaterar att nervchocken över vagnsolyckan inte har lämnat några bestående men.
Likväl är Carmilla fysiskt vek. Hon rör sig oerhört långsamt och kan inte ens gå lika långt som en treårig tulta utan att segna ihop. Helt i linje med andan för den tid då livmoder var synekdoke med kvinna. Silas Weir Mitchell – nervläkaren vars vård drev Charlotte Perkins Gilman till vansinne – beskrev faktiskt neurasteniska kvinnor som just vampyrer; blodfattiga hysterikor med fallenhet för att suga musten och blodet ur sina kvinnliga anhöriga.
Uppvaknande sexualitet
På det libidinösa planet är vampen synnerligen vital. ”Om ditt älskade hjärta är sårat blöder mitt vilda hjärta tillsammans med ditt,” viskar hon i värdinnans öra vid ett av många ohöljda uppvaktningstillfällen. Till en början tror Laura att det är en manlig friare som har listat sig in i hushållet under täckmantel. Kurtiserandet beskrivs i orgasmiska termer om skälvningar och lilla döden. Carmillas och Lauras förhållande är lesbiskt, oavsett vad någon klåfingrig recensent påstår i någon högervriden morgontidning.
Kombinationen av feminint kodad svaghet och maskulint kodad kättja förvirrar berättarjaget samtidigt som hennes egen slumrande sexualitet väcks till liv. Slottets föreställningar om kön och begär kapoteras. Patriarkatet, inkarnerat av Lauras far, undermineras svårt av hemovorens framfart. Utom hörhåll för Laura konfererar han med Spielsberg och ger densamme tillstånd att dra ned dotterns klänning för undersökning.
Doktor Spielsberg, general Spielsdorf, madame Perrodon och mademoiselle de Lafontaine ges endast efternamn. Laura och Carmilla får blott förnamn. Den enda som har bådadera är stackars Bertha Rheinfeldt – som sannolikt inspirerade Bram Stoker till namnet Renfield.
Le Fanus sapfiskt subversiva saga har inspirerat till många verk i många decennier, däribland Elfriede Jelineks pjäs Sjukdom eller moderna kvinnor, Cradle of Filths album Dusk... and Her Embrace samt Hammer Films Karnsteintrilogi. Att merparten av Hammers filmer utspelas i ett diffust anglo-franko-hungaro-germanskt Centraleuropa får också tillskrivas Le Fanu. Den Carmilla-tolkning som ligger närmast förlagan är dock den eponyma webbserien om lesbiska studentskor som dricker blod ur sojamjölkpaket.
Charlotte Hjukströms utsökta översättning fångar originaltextens onyxskimmer till fullo. Bakhålls utgivning av Carmilla är en välgärning.
