FN:s medlemsländer enades under mötet 13-16 juli i Addis Abeba om en deklaration för hur världen gemensamt ska finansiera en hållbar utveckling de kommande 15 åren.
Deklarationen Addis Ababa Action Agenda (AAAA) erbjuder vägledning för hur de kommande 17 hållbara utvecklingsmålen ska finansieras. Deklarationen har tagit ytterligare steg från tidigare liknande deklarationer och vävt ihop utvecklings- och hållbarhetsagendan, enligt Concord Sverige, som dessutom menar att jämställdhetsperspektivet och kvinnors rättigheter är ett område där deklarationen går längre än tidigare dokument.
”I flera avseenden lämnar dock överenskommelsen frågor och utmaningar obesvarade. Det rör sig inte om några nya löften om pengar, vilket flera länder hade önskat, utan framför allt om beslut om policys och initiativ som länder hoppas kunna utmynna i ökade flöden för att skapa en hållbar utveckling. I ramverket ingår åtaganden om skattesamarbete, formerna och fokus för bistånd, hållbar lånegivning, företags bidrag och ansvar, och hur investeringar och övrig finansiering ska vara hållbara i ett miljö- och klimatperspektiv", tillägger Concord Sverige.
The women’s working group on financing for development går längre i kritiken och menar att resultatet av FN-konferansen i Addis Abeba är till och med mindre förmånligt för kvinnor än tidigare deklarationer i Monterrey och Doha. Med den nya deklarationen och dess brister menar kvinnoarbetsgruppen att målen som sattes upp när det gäller kvinnors rättigheter i Beijing och Kairo inte kan uppnås.
I en kritisk artikel i brittiska The Guardian anser Ana Ines Abelenda och Nerea Craviotto från Association for Women’s Rights in Development att Addis-deklarationen kanske låtsas bry sig om kvinnors rättigheter och jämställdhet mellan könen, men att den i praktiken förminskar kvinnornas bidrag till den globala ekonomin, genom att fokusera huvudsakligen på ekonomisk tillväxt och produktivitet. I stället för att uppmuntra medlemsstaterna att undanröja hinder för utveckling, mobilisera det offentliga utvecklingsbiståndet och ge tillräckliga offentliga resurser, ligger betoningen i deklarationen på bistånd från den privata sektorn.
Vidare menar skribenterna att det hela kommer att leda till mindre uppmärksamhet på strukturella hinder för kvinnors ekonomiska rättigheter eller deras förmåga att komma åt, äga och kontrollera ekonomiska resurser. Den ojämna fördelningen av obetalt vårdarbete, dålig tillgång till hälso- och sjukvård och naturresurser, ihållande könsdiskriminering på arbetsmarknaden – alla dessa frågor har till stor del ignorerats av Addis-delegaterna, anser Abelenda och Craviotto.
De menar att de medel som konferensen tillsätter för utökad jämställdhet i världen är otillräckliga. Feminister och kvinnorättsorganisationer har visat betydelsen av sitt arbete nerifrån och behöver få tillgång till stabila resurser som inte kan förverkligas genom donationer från privata sektor.
