Eleuterio Fernández Huidobro är över 74 år, han går med käpp och hans kropp bär på ärr från 13 år i ett uruguayskt fängelse. Han var en i gisslan som den uruguayska militärdiktaturen tog för att försäkra sig om att Tupamaros-gerillan lade ned sina vapen för gott.
Fernández Huidobro, hans gode vän José Pepe Mujica, advokaten Raul Sendic, läkaren Henry Engler och sexton andra fångar behandlades på ett vedervärdigt sätt, fick inte ta emot besök från sina familjer under flera år och levde ofta i uppgrävda brunnar utan toaletter och sängar.
De blev grymt torterade och fick sällan vård. Om deras lidande har det skrivits böcker och gjorts filmer.
1985 blev de frigivna, Tupamaros blev ett lagligt politiskt parti som fick det största antalet röster vid valet 2011, när José Mujica blev president.
Fernández Huidobro fick posten som försvarsminister och hade det största ansvaret för landets väpnade styrkor. Då började han förändras. Han har blivit militärernas favoritminister och den nya presidenten Tabaré Vázquez behåller honom som minister, en belöning vänstern ser som en förolämpning.
Analyser talar om Stockholmssyndromet, hur han accepterar att Tupamaros också var soldater som förlorade kriget och som måste ta konsekvenserna. Den ståndpunkten delas av många och kallas teoria de los dos demonios, de två demonernas teori. Teorin går ut på att fastställa att det i Uruguay fanns två arméer som bekämpade varandra, den officiella armén – landets väpnade styrkor tränade och finansierade av USA – och vänsterns gerilla, ledd av Tupamaros.
Uruguay hade 1973, när statskuppen ägde rum, Latinamerikas största kommunistparti, troget Moskva och förankrat i arbetarrörelsen. Kommunisterna stod aldrig bakom Tupamaros väpnade kamp utan motsatte sig konsekvent alla militära aktioner.
Alla organisationer som arbetar med mänskliga rättigheter i Uruguay, från Amnesty till landets motsvarighet till Argentinas Galna mödrar, ifrågasätter att Fernández Huidobro sitter kvar som minister. Och de har demonstrerat vid presidentpalatset och krävt hans avgång. Det är första gång som Breda fronten, Frente Amplio, kritiseras så massivt inifrån.
Kritikerna kräver sedan många år att anhöriga ska få veta var deras släktingar är begravda, vad som har hänt med dem och vilka som ansvarar för deras död. Då och då dyker en kropp upp, i tunnor med kalk, i uppgrävda anonyma gravar, inmurade i gamla kaserner.
Fernández är ironisk och säger att vänstern inte förstår hur militärerna fungerar, att det bara är han som kan garantera att militärerna inte reser sig på nytt.
Enligt honom är armén stigmatiserad av vänsterintellektuella som föraktar landets soldater. Han hävdar att dagens armé är ljusår från armén som gjorde militärkuppen 1973. Men vi som var fångar med honom tycker annorlunda och ser med oro hur de gamla militärerna fortfarande håller tyst om vad som hände med de hundratals uruguayare som betalade med sitt liv.
Min kusin, som är en av landets 17 katolska biskopar, föreslog för ett tag sedan att militärerna, de flesta troende katoliker, i bikt skulle berätta för prästerna var de försvunnas ben ligger. Och menade att prästerna skulle kunna vara de bästa mellanhänderna mellan släktingarna och militärerna.
Men än så länge behåller militärerna sin pakt av tystnad och initiativet från kyrkan ses inte med blida ögon. I ett land så sekulariserat som Uruguay vill man inte ge kyrkan någon medlande roll.
Och under tiden hör man att i Argentina, Brasilien och Venezuela är militärerna återigen beredda att ta makten, om det civila samhället inte klarar av att regeras på ett demokratiskt sätt. Man undrar om sagan med Latinamerikas populistiska och progressiva regeringar håller på att ta slut.
