Naturen kan hjälpa oss människor att ta oss ur livskriser och hela själsligt. Fem minuter fri lek på egen hand i naturen kan hjälpa barn att som vuxna överkomma svårigheter senare i livet. Trots detta, har barn aldrig haft så lite egen tid i naturen som nu.

Detta finns med i bakhuvudet när jag läser Viktoria Myréns tredje roman, I det yttersta, om två par, fyra vänner, som ska tillbringa några dagar i den yttersta stockholmska skärgården.

I bokens inledning vaknar Kim upp och upptäcker att Hannes, hennes partner, inte ligger kvar i sängen. Han är försvunnen. Från att hon sätter fötterna i det kalla golvet i huset på Hannes barndomsö, greppar boken tag och släpper inte förrän den nått sin final.

Så väl har Viktoria Myrén byggt upp dramatiken.

Tillsammans med vännerna, paret Nora och Marc, börjar jakten på den försvunne. Denna trappas upp i takt med stormen som drar in över området. Strömmen går, maten tar slut, mobilerna är utan täckning och öns vegetation håller mer eller mindre på att ta kål på de tre vännerna. De fysiska begränsningarna blir snart uppenbara, ingen kan ta sig fram så snabbt och effektivt i den oländiga terrängen, som Hannes, född och uppvuxen på ön. Han, som alla de andra tre hade en egen relation till, förlitade sig på och behövde så mycket. I alla fall för att hålla ihop. Kunna fortsätta framåt.

Krafsa i det förbjudna

I det allt mer desperata letandet konfronteras Kim, Nora och Marc med självrannsakan och skuld. Har Hannes försvinnande något att göra med det just det de sagt eller gjort? Men det stannar inte vid det. Myrén skalar av lager efter lager och tar oss närmare sanningen - även om det bara är fragment - råheten, det djupt mänskliga hos de tre individerna.

Hon har själv sagt att hon är intresserad av att ”kraftsa i det förbjudna. I varför vi gör som vi gör”. Samma tema, att undersöka människans mörka sidor, har också funnits i hennes två tidigare romaner: I en familj finns inga fiender och Iris.

Språket är detaljerat och oerhört utmejslat och liksom i de andra böckerna tar Myrén med oss till platsen där romanen utspelar sig och vi kan på nära håll iaktta karaktärerna och handlingen. Språket är på samma gång både det som driver berättelsen framåt och får handlingen att i avsnitt delvis stå och stampa. Säkert ett medvetet drag från författaren. Inledningsvis är det en aning frustrerande, men det tvingar läsaren att stanna upp, att reflektera.

Myrén behärskar skärgårdsmiljön. Hon har också bott och arbetat i Centralamerika, där naturen och klimatet inte sällan är en fråga om liv och död. Den präglar kulturen och identiteten och det finns en inneboende andlighet i allt levande.

Vi är där, känner lukterna, fukten och dimman. Oförmågan, litenheten, stoltheten, samvetet. Hon lyckas också återigen skapa mångfacetterade karaktärer, såna som vi alla är, ganska jobbiga personer att leva med dygnet runt, och som jag som läsare känner ambivalens inför, vilket kittlar på ett intresseväckande sätt.

Förutom den fysiska sårbarheten i förhållande till naturen finns också en mysticism i relation till naturen. Den som rör existentiella frågor och vårt behov av att få kontakt med naturen för att kunna tillåta oss en mental utmattning, att krisa på riktigt.

Titeln har många bottnar, i den yttersta skärgården, det yttersta hudlagret på en person, det som avslöjar allt, men också strävan att befinna sig i och leva i det yttersta. ”Att släppa taget om allt som man trodde var ens jag. Att inte fästa sig vid historien om en själv… Att leva på den där knivseggen som var nuet, som var brytpunkten mellan dåtid och framtid. För att det är det enda vi har.”