Samtidigt som asylboenden blir attackerade och migrantläger brinner pågår asylstafetten som en motreaktion.

Aktivister promenerar från Malmö till Åstorp för en humanare flyktingpolitik. Målet är att stänga ner alla förvar.

Asylstafettens första och andra år var betydligt mer välbesökta, men årets stafett har något som tidigare år har saknat. Maram Saad har varit med och startat asylstafettens första hbtqia-block.

– Det behövs fler hbtqia-personer i rörelsen. Alla ska känna sig trygga med att berätta sina historier, säger hon.

För två år sedan gick Maram Saad med i den första marschen. Då var hon papperslös. Hon var också en av få kvinnor - och den enda uttalade hbtqia-personen.

– 2013 var alla andra asylsökande heteromän. Jag tyckte att Asylstafetten var ett jättebra initiativ men som överallt i samhället måste kvinnor och hbtqia-personer alltid ta plats och kämpa extra mycket, säger Maram Saad.

Mindre snäll

Maram Saad var 19 när hon gick med i asylstafetten första gången. Även om hon stöttade marschen såg hon flera saker hon ville ändra på.

– Det kändes svårt att kritisera från början. Men jag är så trött på heteromän så jag kände bara fuck it, jag gör det.

Det nystartade blocket har mottagits bra och många har varit peppade på ett feministiskt tillskott i stafetten. Maram Saad tror att kritiken är en viktig del av en progressiv rörelse.

– Alla borde kritisera sina egna rörelser och grupper och se till att det inte finns någon sexism och rasism. Bara för att det är en antirasistisk och feministisk rörelse betyder det att det inte finns där.

Tycker du att den antirasistiska rörelsen är för snäll?

– Ja. Hade jag fått göra det hade jag inte gjort det snällt. Asylstafetten kräver en humanare flyktingpolitik, men jag tycker inte att den ska vara humanare. Jag tycker inte att det här systemet borde finnas överhuvudtaget.