Förra året besökte jag Way Out West-festivalen för första gången. Jag gick omkring på festivalområdet lite smått chockerad över hur dyrt allt var, vad det måste kosta för gemene person att tillbringa en helg i Göteborg i musikens och konstens namn. Jag skrev om det i min recensionskrönika och det upptog liksom hela min upplevelse av festivalbesöket, dessa funderingar om tillgänglighet, ur flera perspektiv.
I år hade inte mycket förändrats vad gäller kostnader att besöka ståhejet. Publiken var minst lika homogen som förra året, trots att festivalen nu slog publikrekord på cirka 30 000 besökare varje dag. Jag funderade. Insikten om att kulturella rum är homogena och exkluderande såväl klass- som etnicitetsmässigt var inte ny för mig förra året heller, men vid det här laget är det nästan som att den inte känns längre.
Jag blir inte längre chockad över att stå mitt ett hav av människor på en spelning där jag kan räkna antalet brunhåriga personer på fingrarna. Jag vet inte om det är överlevnadsinstinkt eller något sorts nyfunnen likgiltighet som ligger till grund för den konstiga känslan av acceptans inför tingens vara, kulturens och samhällets tillstånd. Hur som helst.
Under årets Way Out West bjöd arrangörerna på många stora artistnamn. På torsdagen njöt jag av att trängas i ett fullsatt Linné-tält och se FKA Twigs för andra gången i år. Hennes spelningar är som en komplett konstshow med varierande ljussättning, tung bas och exakt musik av bandet, hennes vackra ljusa stämma och dessutom den fantastiska dansen. FKA har en scennärvaro utöver det vanliga, i publiken slets jag mellan att vilja vara henne och att vilja vara ihop med henne, om det låter rimligt? Lite trist var att inte riktigt höra sången mot bakgrund av den höga och dova musiken, något som jag upplevde som ett återkommande fenomen under flera andra spelningar.
När Tove Lo spelade under fredagseftermiddagen cirkulerade jag runt hennes massiva publik, glada och dansande till poplåtarna. Typisk festivalstämning där människor sjunger med i solen till en bra konsert samtidigt som de äter churros. Jag satt ner och lyssnade samtidigt som jag betraktade alla människor som gick förbi mig och såg likadana ut. Typ som att de hade spanat in samma modeblogg och alla 30 000 hade köpt sina kläder i samma butik. Den är ett intressant fenomen, den så kallade hipsterkulturen. Kul att iaktta, om inte annat.
Någon timme senare var det dags för Little Jinder och vad som för mig kom att bli den roligaste spelningen under festivalen. Hennes side-kick, dansaren Apollo de Azizi, värmde upp publiken med ett peppande brandtal. På scenen stod ett rosa mikrofonställ och ett annat rosa instrument, belysningen var rosa och själv kom hon ut med rosa, röda och silvriga metalliska och hjärtformade ballonger i handen, sådana som barn kan köpa på tivoli. Denna underbara flickiga estetik i kombination med Little Jinders egen oslagbara rock & roll-känsla och närvaro på scenen fyllde hela min kropp med ett slags stolthet över det feminina uttrycket. Jag tänkte på hennes kommentar i en intervju med Dagens nyheter (12/7):
– Vad är det för fel på att vara flickig? Flickiga attribut nedvärderas ständigt, men för mig är det något fint.
Jag kan inget annat än hålla med. Det var fint att se en artist med hård världsstjärnepondus på den lilla Linnéscenen som prydd av fluff och rosa. Hennes låtar är som omöjliga att värja sig mot, texterna så himla ”on fleek” och musiken ändå inte för melankolisk, utan mer genomtänkt mysig. När sedan Zara Larsson sprang ut på scenen trettio minuter in på spelningen och började sjunga med till ”Ful och tråkig tjej” kändes det som att inget kunde bli bättre, men så klev Rebecca & Fiona ut strax efter. De fyra dansade, kramades och sjöng ”Vita Bergens Klockor” till en makalöst jublande publik.
Det var girl power på en nästan berusande nivå. Innan Little Jinder och Fiona FitzPatrick sedan fortsatte spelningen med ”Sommarnatt” skrek hon ut att hennes kompisar minsann är roligare än ”våra” och jag kände bara: fy fan vad bra. Vad bra om kvinnor (alla kvinnor!) och queers håller varandra om ryggen, har kul tillsammans, spelar och sjunger och skapar tillsammans, tar över den här mansdominerade världen.
Lite gladare än dittills hetsade jag och mina vänner varandra inför Lauryn Hill. Och visst levererade hon, såväl egna soulballader som reggaeklassiker i stil med Marleys ”Jammin” och ”Is this love”. Sången tvärsäker, närvaron så inne i den klingande musiken och samtidigt full medvetenhet över bandet. Och hur skulle det vara möjligt att inte få rysningar till ”Killing me softly”? Hur skulle det vara möjligt att överstiga Hills legendariska vara på scenen? Hennes intryck i musikhistorien? När hon lättade på stämningen med Doo Wop (That Thing) är det inte möjligt att inte dansa.
Fesitvalen bjöd dock inte enbart på musik. På förmiddagarna fanns yoga för den som kände sig lite extra pigg och samtidigt som konserterna pågick också Way Out West filmfestival. I filmsektionen hade hela fyra filmer världspremiär, bland annat dokumentärfilmen Taikon av Lawen Mohtadi och Gellert Tamas om den svensk-romska författaren och människorättskämpen Katarina Taikon (se den!). Sex av filmerna hade nordisk premiär, bland annat spelfilmen med hbtq-perspektiv Nasty Baby av Sebastian Silva.
Lördagens enda musikaliska minnesmärke blev Jhené Aiko, till vars förtret också vädret valde att visa sina fula sidor. Trots de dittills strålande soliga dagarna förvandlades nu himlen till miljoner kranar vilka bara öste ned det blötaste av regn över publiken som snabbt skingrades. Jag upplevde det som att besvikelsen kanske påverkade hennes performance. Sången kändes lite halvhjärtad. Visserligen vacker, men inte särskilt minnesvärd. Resten av regntimmarna tillbringade jag tyvärr, precis som människorna jag funderade över förra året, minglandes i öltälten.
