Det är en uppfordran. Aase Bergs nya diktsamling Hackers (Albert Bonniers) är en uppgörelse med kvinnofällan. Dikterna beordrar: sluta lyda. Börja se, invadera, angripa. Förgöra för att överleva.
Utgångspunkten är att dikterna utgör ett hot. Följaktligen kan boken läsas som en revansch. I ett maktspel mellan män och kvinnor som grundar sig i ett binärt könssystem måste kvinnorna ta makten, för det är en fråga om att det ena könet ska utplåna det andra. Och för det behöver kvinnorna enas.
Boken beskriver den patriarkala världsordningens totala dystopi, en dystopi som ska omintetgöras. Det ska ske genom att hacka, att hagga, genom att parasitera, genom hästar som färdmedel. Hästarna är återkommande i Bergs väldigt målande och stundtals surrealistiska bildspråk och miljöbeskrivningar:
”Ännu plana yta/ dimensionerna har inte väckts/ kommer senare att rullas ut när fordon drar upp fartvindens försvinnarbanor av jetstrålad hastighet./ Åkdonen ilande av ansiktslösa spöken./ Tungt mörklagda vehiklar formar svarta smitvägar av asfalt in mot jordens hjärta.”
Samtidsfragment
På vägarna far de brölande motormännen, vid sidan om vägarna betar hästarna, lugna. Den trojanska hästen är en av många referenser i boken, vilken för mig gör bilden av hästen som ett kvinnornas färdmedel lite klarare. Hästen är tryggheten, varelsen i vilken kvinnorna vaggas och färdas framåt, men också vapnet med vilket de försvarar sig, robust och stark. Andra referenser är till närhistoriska skeenden som bland annat kidnappningen av Natascha Kampusch, mordet på den 9-åriga scoutflickan i Tennessee och skandalen kring den amerikanska sajten Silk Road (som Blocket för svarta marknaden) och självfallet – hackers.
En hackers uppgift är att behärska ett system i dess nuvarande form, men också behärska egna verktyg för att överlista det och skapa förändring inifrån. Det här systemet kan tolkas som patriarkatet, eller kapitalismen. Hacker-allegorin används skickligt, som en uppmaning.
Samtidigt har Aase Berg hackat språket, sprättat upp orden och kastat om. Dikterna arbetar, med olika språkstilar och en stundtals svår poetik. Texten jobbar med olika lager av information, det finns mycket mer att hämta med hjälp av Googles sökmotor.
Normbrytande syntax
Vissa av dikternas språk tolkar jag som ren rebelliskhet. Då och då förekommande nyskapade ord, omkullkastande av traditionell meningsbyggnad som ett politiskt uppror i sig.
Frågan om språkets uppbyggnad, i poesi som tydligt positionerar sig politiskt, är intressant. Frågan om huruvida poesi kan göra anspråk på att vara politisk om den inte bryter mot maktens språkliga konventioner. I det här fallet fungerar vissa dikter som en vägran att konformera sig, en vägran att försöka skriva fram sin verklighet med hjälp av maktens språk. I detta medvetna språkliga uppror följer också fonetiken, en fantastisk rytm av ljuden som orden bildar vid högläsning. Väldigt vacker, men också igenkännbar, för den som tidigare har läst Aase Bergs alster.
Det är en stark bok, en välbehövlig attack på en ständigt utsugande svulst i samhället, som lämnar efter sig ett minnesvärt helhetsintryck. Men jag ställer mig undrande till de många olika språkstilarna och det stundtals svårtillgängliga i att just hoppa mellan dessa, i kombination med så många referenser, vilka kan kräva research för den som behöver göra innehållet mer begripligt.
Jag hörde nyligen någon säga, i radio eller på tv eller på en bar: ”Ibland blandar man massa färger för att man vill ha något sprakande, men så blir det grått istället.” Och just i det här fallet hade jag velat begränsa färgerna till något färre.
