En av mina bästa vänner heter Karin och är jämngammal med min mamma. Det tycker vi är coolt. Vi förenas i romanläsning, instagram, stickning, kulturkärringaktiviteter och feminism. Jag älskar när Karin berättar om sitt liv, sina vardagsaktivistiska år på sjuttio– och åttiotalen. Hon var med då, då när det hände, den andra vågens feminism, Mahjongkläder och socialt arbete. Vi skickar artiklar till varandra och jag berättar saker för henne som ingen annan får veta.
Häromdagen pratade vi om bröst. Karin hade läst en artikel i Sydsvenska dagbladet om en dansk undersökning som visade att bara fyra procent av danska kvinnor numera kunde tänka sig att bada topless. Detta är på ett sätt fullkomligt ointressant. Men på andra sätt superintressant. Först – varför gör någon en sådan undersökning. Only in Denmark, tänker jag surt om vårt antifeministiska grannland. Det visar sig vara Politiken och TV2 som har beställt undersökningen. Hälften av kvinnorna mellan 40 och 69 år badade topless förut, men har slutat nu. Detta vet vi ju. Artikeln hänvisar till kroppsideal och plastikkirurgi. Defekter vill vi inte visa upp numera.
Det är precis här mellan 40 och 69 som vi befinner oss, ålders– och erfarenhetsmässigt, Karin och jag, 63 och 43 år. Jag växte upp med toplessbad på det kanske inte så feministiska åttiotalet och för mig känns det fortfarande konstigt att dra på bikiniöverdelen. Det känns så meningslöst att det blir absurt att jag ska låta mina två pressade lingon på en bräda fladdra omkring i en bikinitop när mängder av yppiga män låter sina tuttar gunga fram i full frihet.
Karin och jag pratar om bröstartikeln. Jag ba’ ”jag växte upp på åttiotalet, det är naturligt för mig” medan hon: ”Som vi kämpade då på sjuttiotalet! Vi slängde bikinibehån och ville åstadkomma något med det. Frihet. Vi ville att alla sorters bröst skulle få synas i alla dess olika former, storlekar och skepnader. Långa, toppiga, hängiga, strutiga, runda, ojämna, tunna, runda. Det var en kamp.”
En varm sommar på jobbet cyklade Karin och hennes kollegor till närmsta strand för att bada. Solade topless. Bredvid sina klienter.
– Det hade ju varit alldeles otänkbart i dag, säger hon. Hon ryser på rösten.
Ja det är alldeles helt jävla otänkbart i dag. Jag minns fortfarande med skammens hetta hur jag för ungefär tio år sedan badade på min barndoms strand. Topless i någon slags illusorisk känsla av att ha rest även i tiden. Eller i en önskan om hur jag ville att det skulle vara. En gammal klasskompis gick förbi och började prata. Jag satte mig upp som jag var. Naken så när som på bikinibrallorna. Där pratade vi om nu och förr och ditt och datt. Jag kom mig aldrig för att ta på mig något och än idag skäms jag.
Vi gick inte på gymnasiet längre. Vi var över trettio. Det var inte åttiotal längre. Det var nollnolltal. Den feministiska backlashen hade redan då pågått ett tag och med den ett envist isärhållande av könen. Det hade blivit superviktigt att minnas att kvinnors bröst ska vara sexuellt laddade och därför övertäckta. Först superviktigt. Sedan, nu, fullkomligt självklart. Mäns bröst däremot, det är något helt annat. Väsensskilt. Mäns bröst är bara… tja, något som sitter strax ovanför magen.
Jag vill bada topless igen. För att jag tycker att det är skönare så. För att jag vill. Men vågar jag? Nu? Aldrig i livet. Skulle jag sola topless idag skulle jag vara en pervers jävel. En blottare.
