Jag kliver in i husets samlingssal. Tillsammans men omkring femtio andra besökare sätter vi oss på bänkraderna likt en samling fiktiva ortsbor. Den fullständiga berättelsen om Ljusnarsbergs kommun och resten av världen inleds. Talar först gör de två systrarna Ulrika och Ingela Bornström. De bor i Ljusnarsbergs kommun, gruvsamhället som enligt en prognos av tidningen Dagens Samhälle kommer att vara helt utdött år 2070. Samhället, där 20,6 procent av de för närvarande 4 843 (30 juni 2014) invånarna röstade på Sverigedemokraterna i det senaste riksdagsvalet. Platsen där flera asylboenden drivs av riskkapitalister.
– Alla som ni möter i kväll kommer att vara sig själva, säger systrarna, som likt resterande aktörer på scen just positionerar sig själva – personligt, historiskt och politiskt.
Därmed positioneras även jag som besökare tidigt i en annars ganska klassisk, semiinteraktiv föreställning. Genom att lotsas mellan platser och där ha möjlighet att interagera med såväl andra besökare som med föreställningens officiella aktörer. Likaledes bjuds jag på middag och kaffe, samt ombeds att inte springa bort alltför långt över gruvområdet innan återsamlingen.
Bussresa längs en försvinnande kommungräns
Likväl är det inte min handling som är central i The Non Existent Centers produktion. Snarare är det min närvaro, liksom alla andras. För, i den gemenskap som snabbt växer hos föreställningens besökare visas exempel på en gemenskap som även finns i en bygd. Om denna berättar ortsbor, levande som döda, och bakom deras ord växer exempel på en samtidspolitik som synliggör relationen mellan Kopparbergs folkets hus och… ja, just det: resten av världen.
Efter en med en kortfilm och livemusik gestaltad bakgrundshistoria om malmgruvornas tillkomst fortsätter föreställningen i buss och längsmed den kommungräns som har spåtts försvinna. Efter ett kort stopp vid en av industrin förgiftad sjö anländer vi till Ställbergs gruva, i drift fram till 1977 och sedan 2013 en plattform för samtida konst och tanke. Trots samtidens aktualitet är det platsens historia som inmundigas under kvällsvarden, då de två ännu levande gruvarbetarna Harry Åkerström och Göta Karlsson, båda inspelade på ett ljudspår, berättar om tiden i gruvan. Som den enda av två kvinnor – de som skötte hissen – beskriver Göta Karlsson världens bästa jobb. Åkerström, vars fars dokumentära målningar från 1943, täcker de matsalsväggar som vi sitter i, berättar om arbetet, men även om samtiden. Varför har gruvan stängt ner? Anledningen till att Sverige har ”välts omkull” menar han, och nu märks det att det har klippts i ljudspåret, är invandrarna. Vi är för många, säger han, och den tidigare mysljumma landsbygdsromantiken i salen brakar samman.
Likt en återkommande gest under kvällen fortsätter denna en smula obekväma situation i samtal och dialog både med och om den pågående politiska processen i orten – och landet. Samtalet sker främst i toner komponerade gruvans husband, bestående av musikerna Xenia Kriisin, Sara Parkman, Eric Sjögren och Peter Widell. Till middagen håller Parkman allsång tillsammans med poeten Jonas Gren. Med titlar såsom ”Blinka lilla forntid”, ”Hata nostalgi” och ”Greklands välfärd” är skratten som tonerna frambringar behjälpliga inte minst efter Harry Åkerströms främlingsfientliga och för orten inte ovanliga uttalande.
Hem - eller frågan om varför vi finns på en plats
Det händer något när jag sjunger med. Jag deltar inte bara med röst och ord, men jag sjunger även om mig själv, där jag sitter och äter vegansk biff på gruvarbetarnas gamla matsal. För, i enlighet med föreställningens undertitel, ”resten av världen”, ingår även jag i den härva som The Non Existent center närmar sig i den första delen av Trilogin om landskapets tillstånd.
Det handlar dock inte bara om mig, och när kommunbandet åter tar vid efter kaffet, sätts fyra personer i fokus: Mohammad Albaz, Stephanie Stjärnlöv, Deema Marroush och Omar Doucoure. De bor alla i Ljusnarsberg, men av olika anledningar. Någon har kommit dit och någon har kommit tillbaka. En tredje har placerats där och en fjärde har fötts där och sedan aldrig lämnat. I stället för att tala om orten i sig här belyser de kommande, och absolut starkaste delarna av föreställningarna begreppet hem – och hemmahörande.
Varför är vi på en plats, och vad är denna plats för oss, då vi är där? Tillhörighet är inte bara en personlig åsikt, det har vi sett i de senaste riksdagsvalen, reklamkampanjerna, mordbränderna. Det upplevs lika väl som den tillskrivs någon – eller förvägras. Med Ljusnarsberg som exempel upprepar dock inte The Non Existent center den annars så vanligt förekommande dikotomin av stad och glesbygd (se till exempel vårens Kobraavsnitt med samma rubrik), ortsbo och invandrare, höger och vänster, konstnär och kulturentreprenör. Nej, i stället söker de finna en punkt som är central och relevant för alla parter: hemmet – en plats som de inte definierar, men synliggör allas vår relation till. Ett hem kan vara därifrån jag kom, eller dit jag är på väg. Det kan vara vad jag förlorade och vad jag hoppas få. Det kan vara mitt, men det kan även vara ditt.
– Jag ska göra mitt bästa för att kalla det här för ett ”hem”, säger Deema Marroush, vars definition av hem innefattar såväl solmogna dadlar, som kaffe på Abf.
Utifrån ett rent dramaturgiskt perspektiv bör det understrykas att berättelsen inte har något centrum. Likaledes har föreställningen ingen pro- eller epilog, då den börjar långt innan jag kliver av tåget i Kopparberg och i skrivande stund ännu inte har avslutats. Nu menar jag inte den performativa aktens resonans, men snarare det grepp som i närvaron av min egen agens frågar sig vad som alls är en föreställning.
Medblivelse
Jag vill även här ställa mig frågan om föreställningen, med bas i det dokumentära berättandet, inte också är ett utmärkt exempel på grävande samtidsjournalistik. Med bakgrund i berättelsen om entreprenören Jan Stenbeck, som efter gruvans nedläggning startade ett antal av de mediebolag till vilka våra telefoner, tv-apparater eller kvarvarande lokala tidningsredaktioner nu är kopplade, synliggörs dagens positioner av kulturarbetarnas såväl som riskkapitalisternas tillkomst, men även ortens stadigvarande som en plats inte bara att anlända till, men även att bebo.
Trots sitt namn vill jag påstå att The Non Existent Center existerar, men däremot har namnet ett flertal implikationer. För, vad är en plats som inte finns, alternativt en plats utan centrum? Kvarstår gör omförhandlingen – av platsen såväl som av vår relation till denna. Men, kanske vore det i detta sammanhang mer passande att skriva medförhandling, då scenkonstverket just inte äger rum i ett samtal om, men med platsen, och dess omkringliggande värld.
Det går inte att tala om något som förändras som om det ännu vore där, men det går att tala med detta, att ansluta till dess inte till-, men medblivelse. För, att aktivera en plats, vilket det utifrån kan tyckas att The Non Existent Center gör med sin nyligen införskaffade gruva, är en inte sällan våldsam handling.
Vem får medverka i en aktivitet – vem är aktiviteten i det aktiva? Och, vem är det passiva att stå som referens till att något annat är i rörelse? I ett uteblivet centra omförhandlas detta motsatspar, att i stället formas till gemensamma frågor rörande om hem och framtid. För, alla har vi tänkt leva ett tag till, och kanske här.
Platsens och närvarons möjligheter
Åldersspannet är brett i föreställningen, och de yngsta rösterna har ännu inte flyttat hemifrån. Så fortsätter den expanderade betraktelsen av begreppet hem, till att tidigt inbegripa suffixet –land. Utan att måla upp skiljelinjer mellan erfarenhetsbaserade relationer till platser och tider, sprängs rummets väggar. I den avslutande delen av föreställningen springer alla, medverkande såväl som besökare, upp i sång. Hymnen om Ljusnarsberg manar inte orten eller landet till att vakna, men den möjliggör några minuters samhörighet utan att komma över – overcome – men vidare.
För, The Non Existent Center målar inte tillbaka kommungränsen i Bergslagen, snarare synliggör de en plats möjligheter. En sådan plats kan vara just denna, i en fruktansvärt vacker, men illa förfaren gruva strax norr om Örebro, men det kan även vara det skrivbord varpå denna text skrivs, eller kanske läses. Dessa möjligheter är liksom ortens eller rummets, mycket existerande och endast utifrån ett kapitalistiskt och deterministiskt perspektiv på väg att försvinna.
Den feministiska teoretikern och historikern Elisabeth Grosz skriver att en plats inte kan exkludera de kroppar som den har producerat. Därmed är närvaron i orten, vilken det än må vara, ett argument för dess fortvaro. Hur denna sedan går till beror, som det i föreställningen också synliggörs, på närvaro – en närvaro som synliggör ett framträdande. Här menar jag ett framträdande inte såsom scenkonst med som faktisk existens. För, att försvinna – disparaître – som Ljusnarsbersgs kommun förväntas göra, innebär inte att något slutar att finnas.
Att inte framträda – paraître – är också en närvaro. Liksom icke-tal inte innebär tystnad, eller att tystnad även är ett sätt att tala, är just närvaro och alltså ansvar under ständig omförhandling hos The Non Existent Center. Närvaron och ansvaret i en berättelse som inte bara berättas, men som samtidigt skrivs. När det endast är aktörers privata agens – det vill säga bortom skådespelet – som synliggörs i en föreställning, är det utöver min position i sammanhanget tydligt att händelsens performativa akt inte representeras. I stället för att återspeglas äger saker just rum. Grejer görs här.
Särskilt tydligt blir det när Göta Karlsson själv är besökare under den sista av tre slutsålda föreställningarna. När hennes halvt generade skratt ljuder till hennes några månader tidigare inspelade röst understryks mycket pedagogiskt den uteblivna fiktionen. Den till synes avlägsna berättelsen skrivs här och nu, och genom att lämna över de många sköra trådar som denna balansakt av komplicerad samtidspolitik innebär också till publiken ifrågasätter scenkonstverket sin egen agens. Vad skiljer den från aktivism, eller sociala aktiviteter? Genom att inte mana till svar bekräftar den därmed densamma – dess närvaro.
Ändock lämnar jag Ljusnarsberg med vetskapen om att närvaro inte bara är geografisk. Min och många andra tillresta besökares kännedom om föreställningen springer även ur en tidslig och socialt ekonomisk närvaro. Därför är det inte utan en tankeställare om mina egna reproduktioner som jag lämnar en föreställning som den största delen av ortens högst existerande bor hörde talas om för bara några dagar sedan, då den redan var slutsåld.
