Svenska Oscarskommittén väljer ut en film av Roy Andersson som svenskt tävlingsbidrag till Oscarkategorin ”icke-engelskspråkig film”. Rojin Pertow konstaterar torrt: ”Tidigare har Andersson av SFI valts ut för En kärlekshistoria (1971), Sånger från andra våningen (2001) och Du levande (2008) men har inte hittills blivit nominerad av Oscarsakademin, någonting både Andersson och SFI tror beror på akademins tidigare inställning till konstnärlig och ’smal’ film”. Juryn bestod av sex män och en kvinna.
2016 års svenska Oscarshopp blir Roy Anderssons på samma gång fantasifulla som verklighetstrogna film En duva satt på en gren och funderade på tillvaron. I tisdags meddelade den svenska Oscarskommittén via en presskonferens på Svenska Filminstitutet (SFI) att de valt en Andersson-film för fjärde gången som representant för Sverige i Oscarskategorin ”best foreign language film”, alltså bästa utländska film.
Tidigare har Andersson av SFI valts ut för En kärlekshistoria (1971), Sånger från andra våningen (2001) och Du levande (2008) men har inte hittills blivit nominerad av Oscarsakademin, någonting både Andersson och SFI tror beror på akademins tidigare inställning till konstnärlig och ”smal” film. SFI framhöll dock på presskonferensen att inte bara har Oscarsakademins inställning till denna typ av film förändrats med tiden åt ett positivt håll, man har även tillsatt en särskild kommitté för att kunna inkludera mer konstnärlig film. Både SFI och Andersson med team är också noga med att poängtera att En duva satt på en gren och funderade på tillvaron har nått enorma internationella framgångar, inte minst i USA. Detta vägde tungt när beslutet togs om vilken film Sverige skickar, enligt SFI.
Gillar uppmärksamhet
Det är en glad och stolt Roy Andersson som kliver upp på scen för att tacka och säga några ord om att ha blivit utvald som Sveriges bidrag. Han tackar för äran och erkänner att han tycker om att få pris och bli uppmärksammad:
– Att göra film är att göra något man vill få uppmärksamhet på, säger han och fortsätter sedan att tala om vikten av att våga släppa det klassiska dramaturgiska narrativet i film och våga utforska filmens filosofi och poesi.
Andersson, som har studerat litteraturhistoria på universitetsnivå tidigare, är märkbart tjusad av litteraturens kvaliteter och hur de kan överföras till film. Han menar att vi människor behöver ”det filosofiska” i våra liv, någonting jag tolkar som att vi behöver få stanna upp och reflektera helt enkelt. Vid första anblick kan det tyckas nästan förmätet att en så prisad och framgångsrik (även manlig och vit förstås) regissör uppmanar oss vanliga dödliga till mer filosofi i livet, som om vi också skulle ha tid och råd med det. Men det räcker med att se hans filmer för att förstå vad han menar. Han menar att vi behöver få se det extraordinära i det alldagliga, det tragiska i vardagen och det hoppingivande i misären.
En duva satt på en gren… är en hyllning till allt ovan. Det är en fragmentarisk historia som rör sig fritt i tiden och rummet, mellan drömmen och verkligheten. Alltid med humor, alltid med tragik och alltid med en känsla av om det här är allt vi får? Är det här vardagen och livet? Det är precis de frågor som Roy Andersson önskar att publiken ställer sig själva när de sett hans filmer, och han lyckas. Filmen är också omisskännligen svensk. Det är det konstant småkulna vädret, det landstingsgråa och Örebrodialekten som gör att detta omöjligen kan vara något annat än en svensk produktion. Huruvida Oscarsakademin ser positivt eller negativt på denna aspekt återstår att se. Personligen för det tankarna till en av förra årets nomineringar i samma kategori, ryssen Andrei Zvyagintsevs Leviatan (2014) som förutom att vara superbt skickligt regisserad och andlöst vacker också utan tvekan var rysk.
Andersson berättar även kort om sitt nya filmprojekt med arbetstiteln Om det oändliga, som även denna kommer att behandla liknande teman som En duva satt på en gren. Det vill säga det mänskliga, existensen, filosofi och angränsande frågor. Det ligger en svårslagen charm i Anderssons glada sätt och påtagliga nyfikenhet för tingen kring honom, denna charm har han lyckats föra över till sina filmer vilket förmodligen är en stor bidragande faktor bakom hans framgångar. I fjol blev En duva satt på en gren den första svenska film någonsin att vinna det prestigefulla guldlejonet på filmfestivalen i Venedig.
Roy Andersson avslutar sitt tacktal med att berätta att den första och enda gången han regisserat teater var när han satte upp Chekhovs Onkel Vanja. Han är mycket förtjust i Chekhov i allmänhet och Onkel Vanja i synnerhet, för däri fanns en av de vackraste repliker han hört, nämligen: ”Det är redan september”. Roy Andersson upprepar orden två gånger och pressen i publiken applåderar.
