Det är andra gången Sanna Lenken berättar om ätstörningar i filmformat. Kortfilmen Äta lunch skildrade hur det kan gå till under en lunch på ätstörningsenhet och blev diskussionsunderlag på skolor runt om i landet. År av efterforskningar har nu resulterat i långfilmen Min lilla syster som undersöker mekanismerna bakom självsvält hos en högpresterande konståkerska, spelad av Amy Diamond. Hon beskriver att hon kände att filmerna bara var något hon var tvungen att göra.

– Jag tror orättvisan och ilskan har varit en sådan kraft för om man jobbar i sex år med någonting så måste jag ha ett intresse och känna en sådan glöd hela tiden för annars kan jag tröttna på min film fast jag inte fått upp finansieringen – och det händer ganska ofta med film. Och jag bara kände att det här kommer jag inte sluta vara intresserad av, förmodligen kommer jag att hålla på med det här hela livet mer eller mindre. Kanske inte filma mer om det men fortsätta med andra uttrycksformer för jag tycker att det handlar om mycket som jag är intresserad av och som jag vill kämpa för att folk ska se och få mer förståelse för, säger hon när jag träffar henne i lägenheten i Aspudden.

Existentiell ångest och könsroller

Under researchprocessen hittade Lenken en formulering i boken ”Kroppspolitik” som hon fastnade för i vilken författaren menade att ätstörningar är ett sätt att kontrollera en väldig existentiell ångest.

– Hon skrev krasst att det blir så dubbla budskap för å ena sidan är vi medborgare med rösträtt, vi är självständiga och har alla möjligheter att göra en massa val. Å andra sidan förväntas vi också vara attraktiva och att bli sexualiserade, objektifierade, och den kontrasten går inte att ta in. Det blir två dubbla identiteter på något sätt, hur ska jag få ihop dem?

Kärnan till sjukdomen tror hon har med könsroller och strukturer att göra och tycker att det är dessa man måste börja att arbeta med för att få stopp på den. Hon menar att alla flickor konfronteras med bilden av vad de förväntas vara vid någon gång i livet, att det är en norm som de tvingas förhålla sig till.

– Det här är en sjukdom som säger så mycket om samhället och om allting på något sätt. Det är därför jag blivit så besatt av det.

Sanna Lenken har själv tagit sig ur en ätstörning och menar att anledningen till att hon insjuknade handlade mycket om att hon kände sig oälskad som människa, något som återkommit hos de referenspersoner hon varit i kontakt med.

– Det började med att jag inte mådde bra som 16-åring och kände att jag inte räckte till. Jag kände mig inte älskad och det är inte det att jag inte hade vänner, men det var en känsla av att jag inte kunde vara det som gjorde att någon skulle kunna älska mig. Jag hade inte de kvalitéerna och då skapade det ångest som jag kanaliserade i att sluta äta.

Fokus på orsakerna

När det kommer till hur man i dagsläget pratar om ätstörningar önskar Lenken att mindre fokus läggs på den sjukes kropp och att man istället börjar diskutera de bakomliggande orsakerna till det destruktiva beteendet.

– Jag vill att man ska prata om det på rätt sätt, just det att man inte ska prata för mycket om kroppen och vikt och mat. Utan att man ska koncentrera sig på vad drivkraften är som sätter igång det här.

Hon menar att det annars finns en tendens av omgivningen att friskförklara personen när kroppen börjat återhämta sig och att det är viktigt att även finnas där efteråt då det annars finns en risk att personen faller tillbaka i missbruket igen.

– Jag tror att man verkligen måste börja med ”vad känner du? vad tycker du om att göra?”, sådana saker som gör att man vill leva och försöka pusha personen att gå in i det istället och för omgivningen att vara kvar sen om man blir frisk. Det är precis det där att folk ska vara runt en och bry sig om en som betyder så mycket. Om de då försvinner för att man blivit frisk är det lätt att man blir sjuk igen för att folk börjar se en igen.

Anhöriga drabbas

Filmen undersöker medberoende och vi får vi följa handlingen utifrån lillasystern Stellas perspektiv som tvingas dölja Katjas hemlighet.

– Jag tänkte först att jag skulle skildra det från den sjukas perspektiv men sen pratade jag med min lillasyster om när jag var sjuk och då sa hon att hon hade varit så rädd för att jag skulle dö. När hon sa så summerade det hur det är att vara närstående, att varje dag vara rädd för att den här personen ska dö.

Dessutom vill hon bredda förståelsen för vad det innebär att vara med om en sådan här sak, att det inte bara drabbar den ätstörda utan även familj, släkt och vänner. Tanken var att visa på att ätstörningar är som vilket missbruk som helst och kan leda till personlighetsförändringar, manipulation och lögner.

– Det har gjorts så många filmer om alkoholism men knappt någonting inom fiktion om ätstörningar.

Vad tror du det beror på?

– Att inte så många kvinnor har regisserat. Det är jag nästan hundra på, säger hon bestämt.

– Det är ingen skillnad på män och kvinnor som regisserar men man skiljer sig i erfarenheter.

Kvalitativt är det ingen skillnad men erfarenhetsmässigt har jag ett bagage som jag kan berätta om och erfarenheter, eller människor i min närhet som jag kan berätta om, som jag inte tror en man kan, fortsätter hon.