Att informeras om sina rättigheter är att tillhöra de privilegierades skara. Hit hör knappast pensionärer, asylsökande eller arbetarklasspersoner. Listan över lågprioriterade människor kan göras lång. I gårdagens Uppdrag granskning mötte vi pensionären Barbara Holsbeck. Det för henne okända löftet om att kontaktas inför mötet med varje nytt ansikte har aldrig införlivats.
Att skriva om äldreomsorgen i dessa tider är komplicerat. Ämnet har kidnappats. Det är inte första gången högerextrema krafter använt sig av syndabocksretorik för att splittra grupper. Sverigedemokraternas politik går ut på att vända människor mot varandra. De är dessvärre inte ensamma. Att be om acceptans av nedprioriterad välfärd med hänvisning till flyktingkrisen är djupt problematiskt. Det ger sken av att valet mellan dessa frågor är naturgivet och inte en ekonomisk prioritering.
Liksom asylsökande och de 35 vårdbiträden som besökte Barbara Holsbeck under två veckor, saknar pensionärerna auktoritet i samhället. De utgör en växande grupp som Sverigedemokraterna utnyttjar för att piska upp antagonism i fråga om invandring. Med hänvisning till bristande välfärdspolitik kan de dra nytta av en självklar frustration hos de äldre. En irritation över att förlora alltmer självbestämmande och integritet. En osäkerhet i att aldrig veta vem som ska se en naken. Ilska över att behöva upprepa varje behov, trots att minnet sviktar.
Sverigedemokraterna drar även nytta av vårdbiträdets situation. Att inte få anställning eller tvingas till deltid. Delade turer. Stress över att inte vara god nog. Allt utan att respekteras i ett kaptial-centrerat samhälle. Att inte behandlas som kännande människa föder missnöje. Vårdbiträden och pensionärer är förtryckta grupper. Och som orsak utpekas en annan utsatt grupp – invandrarna. Det ena handlar om klassförakt, det andra om funktionalitetsdiskriminering, det tredje om rasism.
Med hjälp av idén om ett uppdiktat val kan Sverigedemokraterna maskera hat med kärlek. Den så kallade omtanken bygger på exkludering. Vi eller dom. Men. De kan inte anklagas för att ha orsakat dagens bristfälliga äldreomsorg.
Jag vänder mig därmed till de resterande partierna: Med all respekt – sluta spela dem i händerna! Om ni inte tar vårdfrågan på allvar riskerar den här situationen att få ett fruktansvärt slut för människor som redan svävar i livsfara.
Mitt ödmjuka förslag är att ni som beslutar över såväl asyllagar som välfärd signar upp för ett arbete inom vården. Ni behöver träna er i empati. Praktisera lite sunt förnuft och kärlek. För till syvende och sist är det vad vårdpersonalen jobbar med. Att slänga in en matlåda i micron klarar alla. Men att minnas att just den här personen vill ha gelé och inte sylt är en konst. Det är vad som gör vårdaren till något mycket större än en utbytbar robot. Arbetet går ut på att hitta kommunikationsmöjligheter mellan en själv och varje enskild pensionär. Utan kontinuitet är detta fullständigt omöjligt. Att minnas detaljer om varje vårdtagares egenheter är att ständigt träna på att sätta sig in i en annan människas situation. Något vi har långt ifrån överflöd av i dagens individualistiska samhälle.
