Jag läser Michael Azars Amerikas födelse (2015) och slås av hur fascinerande det fortfarande är med det omskakande mötet mellan Europa och Amerika under århundradena efter 1500. Men också hur svårt det är för eftervärlden att förstå sig på vad som hände och vad händelserna fick för följder – för tanken, kulturen, systemen, pengarna och fantasierna. Helt överens tycks forskningen inte vara.
Azars ganska kortfattade bok lägger tyngdpunkten vid vad som sker i den iberiska idévärlden. Boken tar upp djupa, i viss mån eviga, frågor: om (de som då kallades) indianernas natur, om spanjorernas natur, om krigens rättfärdigande, auktoritetens underbyggnad och missionens former och berättigande. Läsarna får följa hur spanska lärde debatterade och grunnade över hur världen skulle förstås efter att en ny kontinent uppenbarats för dem. Spanska kolonisters framfart väckte etiska, moraliska, filosofiska och politiska diskussioner. Ett grundläggande argument i boken är att den nya världen skrevs in i redan kända kategorier, via det som kallas inskription. ”Den spanska expansionen aktiverar ett diskursivt maskineri som tar den främmande kontinenten i besittning,” skriver Azar (s. 19).
Columbus första iakttagelser av övärldens invånare som vänliga och fredliga gav snart vika för en mängd motsägelsefulla berättelser om kontinentens befolkning. Beskrivningarna formar sig i två läger, i det ena framstår människorna som goda och oskyldiga, i det andra som onda och syndiga. Den gode vilden och den onde barbaren föds i det europeiska medvetandet. Den senare föreställningen blir sen en motivering för kolonisationen: den är till för att hjälpa de koloniserade som på grund av sitt förfall behöver en vägledning utifrån (60). Det gick sen fort, menar Azar, för spanska trupper att erövra en allt större del av de amerikanska kontinenterna och arkiven ”är fulla av lärda utläggningar om den häpnadsväckande erövringen” (75).
Den kom att tolkas i ljuset av idén om den romerska freden. Spanjorerna ”draperade sina erövringståg i romersk kostymering” (75-76). Guldet, de enorma fyndigheterna och rikedomarna som skeppades tillbaka från kolonierna till hemlandet, kom att driva på en kolonisering som kännetecknades av allt större grymhet och självsvåld. Snart insåg myndigheterna att man måste upprätta någon form av regelverk för att stävja missförhållanden och skydda lokalbefolkningens liv. Debatten i Valladolid, som bland annat handlade om huruvida spanjorerna hade rätt att förslava indianer, blev en viktig knutpunkt i legitimeringen av den spanska kolonialmakten.
I denna debatt möttes dominikanermunken Bartolomé de las Casas som kraftfullt förde de erövrades talan och teologen Ginés de Sepulveda som såg erövring och tvångsmissionering som nödvändiga inslag i kampen mot gudsfientlighet. Det som dock förenade de bägge och samtliga andra debattörer var ”det totala uteslutandet av den nya världens urbefolkningar på kunskapens områden” (140). Man talade om dem, men inte med dem. ”Det förblir,” skriver Azar, ”i mångt och mycket en monolog bland författare, filosofer och vetenskapsmän. Indianerna är ytterst sällan välkomna i kunskapens hus” (159).
Inskriptionsyta
Berättelsen om en missad möjlighet till ett verkligt och ömsesidigt omvälvande möte – så kunde man kanske sammanfatta Azars engagerade skrift. ”Den imperiella universalismen” (165) visade sig höra samman, hos såväl imperiekritiker som påskyndare, med ”den obehagliga följdsatsen att man endast får tillhöra mänskligheten om man underkastar sig det påbjudna brödraskapet” (166).
Men jag undrar om inte mötet ändå kom att förändra inskriptionens möjligheter? Här kunde tankegångarna ha utvecklats. När den franske 1600-talsprästen Louis Hennepin kom till östra Nordamerika hävdade han, som så många andra, bibelns absoluta auktoritet som källa till all kunskap. Men lokalbefolkningen frågade honom: ”Innan ni kom hit, visste ni då att vi fanns?” Hennepin tvingades svara nej. ”Då känner ni ju inte till allting genom böcker och de berättar inte allt för er,” fick han till svar. Hennepin, liksom svenske Jonas Aurén några decennier senare, överrumplades av de motargument de mötte från den nya kontinentens egna filosofer och religiösa ledare.
Överhuvudtaget saknar jag i boken just mötets realiteter och den hade varit intressantare om Amerika fått gripa in i narrativet. ”Indianerna” förekommer endast som objekt för de spanska kolonisatörernas idéer, strategier, fantasier. Den ”nya världen” blir framförallt en yta på vilken den spanska inskriptionen sker. Senare tids forskning har fördjupat bilden av ömsesidighet och konkurrens. Ett exempel är när Azar kort sammanfattar den spanska expansionen: ”Med sina överlägsna vapen, hästar och stridshundar förmår de stridsvana conquistadorerna erövra allt större delar av kontinenten. Spanjorerna lyckas rota sig i ett område som sträcker sig från Chiles öknar och Argentinas slätter i söder till vidsträckta trakter i nuvarande sydvästra USA” (65). Men det tog flera århundraden innan spanjorer på allvar lyckades etablera sig i sydvästra delarna av USA. I stället tvingades de gång på gång avbryta sina missionsförsök och stänga sina poster efter att de misslyckats med att förhandla med långt mäktigare Hasinai, Wichita, Apache, eller Comanchenationerna, vilket visas i studier av Pekka Hämäläinen och Juliana Barr. Den senare åskådliggör också hur avgörande uppfattningar om kön var för relationerna mellan spanjorer och de indian-nationer de mötte. Det är ett perspektiv som helt saknas i Amerikas födelse.
Det är synd att när ämnet på nytt introduceras på svenska så lite av senare tids etnohistoriska och feministiska forskning finns med. Resultatet blir att de som vid tiden för spanjorernas ankomst befolkade kontinenten som döptes till Amerika framstår som passiva och odifferentierade offer. Det är enbart européer som handlar, som både skapar och förstör. Frågorna är mycket intressanta och synnerligen aktuella. Det är bara att hoppas att Azar nästa gång tar sig an den amerikanska sidan av mötet i en lika spännande och välskriven skrift. Den skulle kanske kunna inledas med en tradition som taino-folket från den karibiska övärlden bevarat om ett annat ursprung för termen ”indian” än att den skulle beteckna att spanjorerna trodde de kommit till Indien. Enligt denna muntliga tradition imponerades Columbus när han kom till Hispaniola av hur välorganiserat och fredligt det var. Han beskrev dem då som att de levde i ett gudomligt tillstånd: In Dios, i Gud. För taino-ättlingar är termen en påminnelse om hur ett gott samhälle kan se ut, i stället för en påminnelse om den förstörelse som följde.
