Under knappa två timmar spelades George Orwells K-märkta 1984 upp i en publikmätt salong på Riksteatern i Hallunda. På vägen dit i tunnelbanan hade jag och min följeslagare identifierats som teaterbesökare av två olika sällskap, de också på väg till samma mål. Förvirrade kulturinnerstadsbor hade trevat sig ut på röda linjen, längs den numera ökända livslängdssträckan där invånarnas förväntade livslängd successivt sjunker ju längre ifrån Danderyd tåget åker. Nåväl, något utöver gentrifiering ska väl locka utanför tullarna.
Själva föreställningen, i regi av Robert Icke och Duncan MacMillan, bjöd på både högt och lågt. Första halvan innan paus gav ett något förvirrat intryck, kanske på grund av premiärnerver eller kanske på grund av slarvigt regi. Poängerna gick fram; det är dåligt med totalitarism, människor borde få välja själva vad de vill göra i sina liv, man borde få ha sex med vem man vill och äta hur mycket choklad man vill. Men tyvärr utan större finess eller inträngande behandling av tematiken. Påkostade elektroniska effekter kan dessvärre inte skänka djup åt ett ytligt manus, trots att dessa var underhållande och en spännande tagning på scenografisk gestaltning i sig. Efter pausen däremot tände pjäsen till och levererade en mer engagerad och intressant halvlek. Där första timmen hade handlat om att visa hur huvudpersonen Winston, som avskyr "Partiet" med "Storebror" i spetsen träffar och blir förälskad i den idémässiga bundsförvanten Julia, fokuserade andra timmen på vad det faktiskt skulle innebära att hysa dessa känslor inför överheten i den dystopi som Orwell tecknat.
Tar lite mera fart på andra timmen
Kanske är den andra timmen av föreställningen och motsvarande parti i romanen mer medryckande för att de går bortom den förkrossande naiviteten som inleder dem. Naturligtvis är det bättre med ett samhälle som har yttrandefrihet, pressfrihet och mötesfrihet än motsatsen, men var det verkligen det Orwell ville ha sagt? Eventuellt. Men år 1948 då romanen skrevs innefattade också en helt annan kontext än år 2015 då den sattes upp på Riksteatern. Föreställningen är trogen romanen på ett sätt den inte behöver vara och tar sig få konstnärliga friheter med texten. I 2010-talets sammanhang finns det oceaner att säga om övervakning och dess konsekvenser. Allt ifrån privata företag till statliga institutioner vill åt våra digitala fotspår, varför inte exempelvis göra en sådan tagning på temat istället för att försöka blåsa liv i en död och begraven sovjetdoftande rädsla för ”Partiet”?
Med det sagt, temat ”Storebror ser dig” är i sig högaktuellt i alla dess former över stora delar av världen. I väst är det Google och ”big data” som håller koll på oss, i Iran är det sedlighetspolisen och i Ryssland är det kanske samma gamla Storebror som det alltid har varit. Föreställningen kommer i en tid där den passar in. Jag saknar dock ett problematiserande som det i teaterform finns utrymme för, en egen tolkning av texten. Nog för att övervakningstemat är intressant att utforska, men Orwells dubbeltydighet gentemot de klassiskt liberala värderingarna är inte osynliga i boken och bör inte heller vara det i pjäsen. Om jag får önska hade jag gärna velat se lite mindre utrymme åt Winston och Julias romans och lite mer undersökande av vad det innebär att Winston är beredd att skada och döda oskyldiga, att kasta saltsyra i ansiktet på ett barn, i sin ideologis namn. Ett nyfiket jämförande av hur dessa metoder i Winstons hjärna anses försvarbara i frihetens tjänst, men inte Partiets taktiker för vad de tror på. Istället spelades dessa stycken upp textnära och troget boken, men utan den Orwellianska ”mellan raderna”-läsningen.
I denna skepnad lämnar 1984 lite åt fantasin men är lojal till originalmanuset. Det innebär att även någon utan särskilda förkunskaper om romanen kan gå och se pjäsen utan att lämnas vilsen med stora hål i handlingen. Skulle denna någon fråga mig skulle jag dock rekommendera att man läser boken innan.
