Föreläsningen baserades på de intervjuer och texter Signe Bremer samlat in som en del av sin forskning. Staden är byggd utifrån en idé om att transpersoner, precis som flera andra grupper, inte ska finnas i den. Detsamma gäller ibland feministiska rum.

– En bekväm fåtölj skaver inte mot kroppens hud. Man glömmer kroppens gränser. Många feministiska rum är inte en bekväm fåtölj för transpersoner, för de är inte konstruerade för transpersoner. Man blir ett objekt för sig själv, man blir självmedveten.

På 80- och 90-talen fanns en idé, till exempel på den lesbiska klubben Bitch, om ”den transfeminina könsbedragaren”. Man var rädda att släppa in män som klädde ut sig för att infiltrera lesbiska rum. Det drabbade Edith, en av de transkvinnor Bremer intervjuat.

Extrema exempel

Under åttio- och nittiotalet blev hon kroppsvisiterad för att få komma in på lesbiska klubbar i Malmö. ”Jag var ju en väldigt bra tucker.” “Men man var tvungen att bli berörd i skrevet för att få komma in?” ”Ja”.

– Det här är extrema exempel jag tar upp, för att det ibland finns idéer om att det är en överdriven kritik som kommer från transpersoner, säger Bremer. Exemplet Kvinnohöjdens kursgård är ett av de extrema exempel som ligger närmare i tid. Där kan bara personer med kvinnligt personnummer läsa. Ickebinära Teo försökte gå en kurs där 2013 men kände sig inte bekväm med att de kallade den hon. Den säger att de sa mycket transfoba saker, som att de inte ville ha transkvinnor där för att kvinnor som utsatts för övergrepp kanske inte vill se en man. När Teos partner, som är transkille, skulle hämta Teo fick den höra att partnern inte fick komma dit ”om hon inte vill kallas hon”.

Feminism och tradition

Demonstrationen Ta natten tillbaka i Malmö är Bremers tredje exempel. Där har pågått en konfikt om demonstrationens separatism ska vara transinkluderande eller inte. Transpersonen Ka har varit med som deltagare och organisatör. Hen berättade att 2014 var det tydligt att transpersoner gick längst fram och några feminister hade bildat en cisseparatistisk del längst bak. Någon kallade det ”ett övergrepp på våra feministiska traditioner” att demonstrationen var transinkluderande. Året efter var Bremer där när aktivistgruppen Cissemester talade.

– Jag fick en positiv förändringskänsla. Jag hörde ingen som sa något negativt, säger Bremer men reserverar sig för att hon kan ha missat något.

Men det är inte självklart att transseparatistiska rum är bättre. För transkillen Mani är transseparatisitksa rum oftast vita rum. ”Skönt att bo i Angered för då sticker man minst ur. Man passar in.” Han blir ofta benämnds som den jobbiga pk-personen i vita qtbh-separatistiska rum. ”Dom flesta av mina kompisar är vita så för att komma ifrån det behöver jag ha separatistiska rum. För jag blir så medveten om att jag är spänd.”